Invid Magnus Florin är nog danskan Helle Helle, född 1965, Skandinaviens skarpaste minimalist. Men där Florin skriver utpräglat stiliserat och semifantastiskt bottnar Helles överlag korta romaner i en lökdoftande realism.

Det gemensamma är att bägge har en tendens att upprepa ett cirkusnummer en gång för mycket. Som vore estetiken, där sådant som undertext och betydelser mellan raderna betonas, dömd att repriseras och bilda rundgång.

Vakna läsare känner lite för snabbt igen knepen och de tekniska manövrerna. Därmed inte sagt att Helles nya på svenska, Det borde skrivas i presens, är en dålig roman, bara det att jag som följt henne sedan debutboken 1993 kanske finner att något gått i stå.

Även receptiv och utelämnande prosakonst har en tendens att förvandlas till något mekaniskt, rutinartat. Allt det som skrivs i förbigående, eller bara underförstås, kan efter inmundigandet av sex eller sju Helle-romaner betraktas i ett programmatiskt ljus.

Här är en Dorte, på nu-planet 21 år. Hon flyttar till en enplansvilla på Själland, inte så långt belägen från Köpenhamn. Tåg passerar, pojkvänner och älskare kommer och går, det mest manifest allvarliga som händer är väl att Dorte - två år tidigare, i en skildring av förhållandet med Per - begår abort.

Annars verkar denna roman vara en bearbetning av något universellt: hur den unga och litterärt inriktade människan - eller kvinnan - hittar sina uppslag och teman. Hur en författare, och Helle Helle är verkligen en betydande sådan, dels uppsöker vilsenheten och författarskrået, dels och likt en viljelös vindflöjel låter sig dras med.

När hon berättar om Hase, den några år äldre grabben med poetdrömmarna, är det lika subtilt som sublimt. Och när han, den obligatoriska mannen med läderhatt, framskrivs är det som att se det så kallade kulturlivet i en skrattspegel.

Helle Helle har språkligt gehör, väl tillvarataget av Ninni Holmqvist. Hon skriver fenomenalt, nästan fenomenologiskt, kring vardagssituationer och dess eventuellt vidare betydelser. Dialogerna för gärna tankarna till Harold Pinter. Ändå kan jag förnimma vanans makt.

Visst är det en bra roman, men inte någon av hennes bästa.