Stadens roll i romaner och filmer är en av 2000-talets starkaste globala kultur- och turisttrender. Nästan alla svenska kriminalromansviter är kopplade till en och samma stad, och till rundvandringar på engelska och sommartyska. Episodfilmer om världsmetropoler framställs i tjog.
Allra senast i Julie Delpys komedier om urbana kulturkrockar: Två dagar
i Paris eller Två dagar
i New York.
Sedan Woody Allen lämnade Manhattan gör han enbart romantiska klichédeckare med alldeles för många utomhusscener. Regissören lär ta runt 20-30 miljoner per film och Rom, Paris, London och Barcelona har betalat utan prut.
I det ljuset bör Carlos Ruiz Zafóns romansuccéer ses. Det är väldigt mycket Barcelona (lyckligtvis minus Gaudí och plus litterära labyrinter och mysterier).
I Himlens fånge - den tredje delen av romansviten om bokhandeln Sempere & söner - sägs till och med att "städer saknar minne, och ska deras historia hållas levande krävs någon som jag, en man med bildning som inte låter sig vilseledas."
Till Ruiz Zafóns försvar bör sägas att berättelsen utspelar sig under 1900-talets första hälft. Tydlig är författarens fascination för 1800-talets imposanta episka romaner vilka myllrar av människor, livsöden och urbana äventyr. Som hos Dickens, Dumas, Balzac.
Ruiz Zafóns har också en lite egenartad berättarstil: Vindens skugga och Ängelns lek består huvudsakligen av en massa bifigurer som alla ställer upp och berättar sitt livs hemlighet över 10-12 sidor var.
Detta förstärks ytterligare i Himlens fånge som nästan helt är Fermín Romero de Torres historia. Ja, eller delar av den. Vad som hänt honom före 1939 är märkligt nog fortfarande höljt i dunkel.
Himlens fånge är även på andra sätt en halv roman. Varken Daniel Sempere eller David Martín har huvudrollen och längden är halverad jämfört med föregångarna. På sista sidan, i en kort epilog, introduceras en ny konflikt på ett mirakulöst vis: "detta är bara början".
Det är med andra ord troligt att författaren, nu hunnen till 1960, kluvit den tredje romanen på mitten för att lite snabbare blir klar med de fyra volymer han trots allt utlovat.
Varför?
Ja, leda är inte en orimlig gissning. De litterära intrigerna är nedtonade, en tunn ram av svartsjuka känns väldigt konstruerad. De alltigenom onda, polischefen och djävulen, har ersatts av en fängelsedirektör som gör karriär som Francos kulturminister med antika ideal och haltande syntax.
Romanens styrka, liksom de andra delarnas, ligger dels i dialogen och i den kärleksfulla relationen till skrivandet som hantverk, dels i skildringarna av stadens karaktär.
Barcelonas roll förstärks av Ruiz Zafóns djupa beundran för fotografen Francesc Català-Roca. Hans foton utgör omslagen och i den nya romanen inleder de även varje ny akt.
Català-Roca var på alla sätt samtida med Cartier-Bresson. Katalanens Barcelona är 50-, 60- och halva 70-talets och hans foton är fyllda av antingen ensamma gående gestalter i stadsmiljö eller närbilder på barn. Människor på väg någonstans och alla återgivna med samma rika variation av allvar och gråskalor.
Om just detta skriver dock Ruiz Zafón inget om i trespråkiga praktverket La Barcelona de Català-Roca (La Mágrana, 2008). I ett långt förord redogör han i stället för sin beundran och kärlek för en av, i hans tycke, världens främsta fotografer genom tiderna.
Det är 300 sidor och ingen ler förutom en amerikansk flottist och de stora förföriska utomhusannonserna för tvål och billig teater. Över nästan alla bilder vilar ett grått skimmer av fuktig kullersten och svag vintersol. Ljuset är stumt, samtidigt både skirt och hårt, kontrasterna återfinns enbart i motiven. Där anas längtan och värme bakom raska steg, uppfällda rockkragar, avlövade träd och en hungrig liten sjuårig flickas blick rakt in
i linsen.
På samma sätt är Barcelona i Ruiz Zafóns romaner en sliten skönhet darrande under Francodiktaturens 40 år långa vinter. Av de hittills cirka 1 700 romansidorna är det egentligen endast händelserna på 1910-talet som utspelar sig under sommarhalvåret.
De oerhörda framgångarna för Ruiz Zafóns romansvit bör därför tillskrivas inte enbart själva romanerna utan såväl Català-Roca som läsarnas egna minnen av staden. Troligtvis kommer vi tvingas att ta adjö av Sempere & söner i det sena 1970-talets Barcelona - det mer behagligt turistromantiska - med värme, starkt solljus och leende lättklädda människor.