Det är så man kan skratta ihjäl sig eller åtminstone le en smula. Deras upphovskvinna är Gittan Jönsson som intagit de flesta rummen på Saltängsgatan med sitt måleri och sina tuschteckningar.

Hon residerar sedan några år numera i Berlin och det har, påpekar hon i en till utställningen skriven text, gjort att "det ohyggliga och smärtsamma får finnas samtidigt med glädjen och leken."

Och först lägger jag naturligtvis märke till porslinskvinnorna, som vid närmare studier visar sig vara individuella. Här finns till exempel den antika egyptiskan Nefertiti, den svenska poeten Sonja Åkesson - med citat från sin pastischerande dikt Självbiografi med omkvädet Vara vit mans slav inskrivet på sockeln - och andra.

Sedan ser jag de dammsugande kvinnorna överallt i målningarna också, en liten tapper kvinnoarmé genom historien som Gittan Jönsson på sitt underfundiga vis ger sin hyllning.

Här finns de som Pussy Riot på en liten målning, på en annan kikar Ingrid Vang Nymans Pippi Långstrump förundrat på den svarta silhuetten av en dammsugande kvinna och på en tredje kliver den kåte IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn ut ur badrummet naken och med ett präktigt stånd som pekar på den dammsugande kvinna - den här gången är silhuetten oskyldigt vit - som städar hans luxuösa hotellsvit och som är, hur man än ser det offer, för hans sexuella aptit och högst tvivelaktiga kvinnosyn.

Tuschteckningarna är i jämförelse stora, men inte lika direkt anslående och påträngande. För mig präglas de mer av otvungen skaparlust än aktiv samhällskritik.

Att påstå att Gittan Jönsson är en samhällskommentator i sina verk känns ganska överflödigt, det ligger i ljusan dag för var och en att se som inträder i Konstforums generösa lokaler.

Och låt även hoppet fara när ni ser Gittan Jönssons utställning Praise Painting för den är - om man är på rätt humör - slösande rik, rolig och med det allvar i botten som all god humor kräver.