Kongo är världens rikaste land, och tyvärr också ett av de allra fattigaste. Tillgången på slavar, elfenben, gummi, guld, diamanter, koppar, uran och coltan har gjort att Kongos befolkning plågats av våld och exploaterats i århundraden. Och sedan självständigheten 1960 har kongoleserna, understödda av andra nationer eller företag, själva fortsatt att utarma landet, staten och sig själva.

- Här utspelas mänsklighetens extrema sidor, både när det gäller mod och grymhet. Det är ett fantastiskt land: det är så vackert, det är stort. Och så dramatiskt. Joseph Conrad, Graham Greene och V.S. Naipaul har skrivit om det, säger belgaren David Van Reybrouck som nu sällar sig till den talrika skaran av Kongoskildrare.

Hans monumentala Kongo - en historia har
i dagarna kommit ut i Sverige. Van Reybrouck skrev denna bok under sex år och genom att göra ett tiotal resor till Kongo och ägna månader åt att intervjua många kongoleser. Bland dem den - kanske - 126-årige Etienne Nkasi i Kinshasa, den forne barnsoldaten Ruffin Luliba, som kidnappades som 13-åring 1996 och som blev en av de barnsoldater som störtade diktatorn Mobuto för att senare bli president Kabila seniors livvakt, och den unga kongolesiska kvinnan Lina som på 2000-talet fraktar varor containervis från den kinesiska staden Guangzhou till Kongo.

David Van Reybroucks perspektiv är alltså kongolesiskt. Han ser inte bara hur i sin tur först Portugal och därefter Storbritannien, Belgien, Sovjetunionen, USA och numera Kina påverkat Kongo utan också hur Kongo påverkat världen.

- Kongo har alltid varit
i världsekonomins centrum genom sin tillgång på allt från slavar till coltan. Men det är också i Kongo som FN gjort sin första storskaliga fredsbevarande insats 1960. Det är också i Kongo som den första, massiva opinionsbildningen mot exploatering formulerades vilket tvingade kung Leopold II att överlåta sin privata koloni till den belgiska staten och den största övervakningen av ett demokratiskt val har också ägt rum där. Kongo har ofta varit först när det gällt att skapa lösningar för samhällsorganisation och samexistens, menar David Van Reybrouck som vältaligt besvarar varje fråga med stort engagemang, klar argumentation och många konkreta exempel, ungefär som han har skrivit sin bok.

Kongo har genom sin särställning attraherat människor från hela världen. Inte bara för ekonomisk vinning utan också för att bedriva religiös mission och vetenskaplig forskning. Kongo kom att bli, som så många länder på det södra halvklotet, föremål för både västerländsk kolonisation och civilisering.

Kongo hade även dragningskraft på svenskar. 1959 reste Solbritt Johansson från Norrköping till Kongo för att undervisa svenska baptistmissionärers barn. Hon rapporterade hem via den särskilda Ungdomssidan i Norrköpings Tidningar den 11 april 1959: "Nu har Kongomörkret slutit sig kring mitt lilla hus. Med det kom inte stillheten och tystnaden. En mångstämmig kör har stämts upp av syrsor, flygande hundar och andra djur. Avlägset kan jag höra en trummas monotona ljud. Utanför mitt fönster dansar eldflugorna som små lysande kolpartiklar och ödlornas fötter avtecknar sig som stjärnor på rutan. De dras hit av ljuset från min fotogenlampa. Alldeles som de söker ljuset, söker Afrikas människor efter ljus, som kan leda dem ur hedendomens mörker."

Från mörker skulle Kongo bli ljust, upplyst av den västerländska civilisationen och religionen. Mycket har skrivits om den brutala koloniseringen av Kongo. Men David Van Reybrouck är skicklig på att skapa scener i sin historik. Han placerar enskilda människor på en plats vid en viss tidpunkt och låter dem skapa det historiska förlopp han skildrar. Jag undrar om det beror på att han också är dramatiker.

- Det har jag inte tänkt på. Men det är många som kallat min bok för filmisk. Filmiskt, sceniskt, det är ett sätt jag vill skriva på för att göra historien konkret, säger han.

Den största dagen i Kongos historia skulle naturligtvis bli den dag då Kongo äntligen blev en egen självständig nation. Torsdagen den 30 juni 1960 ägnas ett helt kapitel i David Van Reybroucks bok.

Men det som stal uppmärksamheten var dels den kongoles som lade beslag på den belgiske kungen Baudoins sabel, och dels den nyvalde premiärministern Patrice Lumumba som höll ett opassande aggressivt tal riktat mot den forna kolonialmakten.

På missionsstationen Semendua, 300 kilometer öster om Leopoldville, noterade Solbritt Johansson Lumumbas tal som hon i ett brev hem kallade för "en riktig brandfackla" men sedan ringde man i kyrkklockan och sedan hissades för första gången Kongos nya flagga, blå med gula stjärnor. Solbritt hade själv sytt den genom att klippa sönder en svensk flagga.

- Klippte hon sönder den svenska fanan för att sy Kongos, säger David Van Reybrouck förundrat när jag berättar denna historia för honom.

- Hade jag känt till den storyn hade den kommit med i min bok.

Vägen till självständighet hade gått snabbt åren efter andra världskriget. Konsekvenserna blev också många, svåra och till övervägande delen förödande. Armén gjorde myteri, belgare och andra européer flydde panikartat i massor, Belgien invaderade, FN ingrep militärt, Sovjet stödde den nya nationen, två tredjedelar av landet bröt sig loss och försökte skapa självständiga nationer och premiärministern Lumumba fängslades, rymde, greps på nytt, torterades och blev mördad.

Det var under detta kaos som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygkrasch 1961.

- Eller om hans plan blev nedskjutet. Det har kommit fram nya uppgifter om det, säger David Van Reybrouck som själv under det han skrev boken var med om en flygkrasch när han reste med ett av FN:s plan.

- Till och med flygkrascher misslyckas i Kongo, påpekar han skämtsamt.

Det är lätt att se Kongos historia som ett drama om exploatering och utsugning. Manuset verkar vara fastställt, och rollerna fixerade medan aktörerna växlar: Stanley, Leopold II, avkoloniseringens ledare Lumumba, kalla krigets inhemske diktator Mobuto och krigsherren Kabila d ä som - med stöd av Rwanda - störtar honom.

- Jag tror att ett problem alltid har varit att man försökt genomföra saker så snabbt, från en dag till en annan. Lumumba hade rätt när han ville göra Kongos armé afrikansk
i stället för belgisk, men det skulle ske på en dag och resultatet blev katastrofalt. Mobuto hade rätt när han ville att staten skulle ta över kontrollen över ekonomin och naturtillgångarna från de internationella företagen, men också det skulle ske på en dag och han förvärrade situationen snarare än att lösa den.

Det är som Kongos rikedomar förblindar många av dem som kommer dit att de glömmer tidigare erfarenheter. Man vill bara tillgodogöra sig landets tillgångar.

- Kombinationen av en svag stat och ett rikt land är farlig. Kongo är likt världens största lager som plundras gång på gång, säger David Van Reybrouck.

Sedan Mobutos fall 1997 har Kongo varit i krig, indraget i konflikter, också etniska, med grannländerna Rwanda och Uganda. Kongokrigen har krävt minst 3,3 miljoner dödsoffer, skapat svält och sjukdomar och gjort massvåldtäkter av kvinnor vanliga.

- Fast Kongo skulle också kunna vara en föregångare med sina unika tillgångar. Man har dricksvatten och vattenkraft, dammar som skulle kunna försörja hela Afrika med el om det utnyttjades fullt ut, menar han.

Sista kapitlet, inte
i Kongos historia men väl i hans bok, utspelas i Kinas tredje största stad Guangzhou där det finns en stor kongolesisk koloni och dit driftiga kongoleser reser för att importera varor till Kongo, en inblick i det tredje årtusendets samhällsbygge. De kompenserar ännu inte den stora följden alltsedan självständigheten 1960 att belgare, amerikaner, och andra européer som hade tekniska och humanistiska kunskaper och ett gott syfte med sin närvaro lämnade Kongo och övergav sina investeringar.

David Van Reybrouck har också en personlig koppling till Kongo: hans far arbetade där några år på 60-talet.

-Som belgare var jag stolt över att min pappa jobbade i Kongo efter självständigheten. Fast
i själva verket arbetade han vid järnvägen i den aldrig erkända utbrytarstaten Katanga, som med belgisk hjälp fortsatte exploateringen av Kongo. Det visar att allt varken är svart eller vit, ont eller gott. Historien om Kongo är inte som Avatar eller någon annan Hollywoodproduktion.

Solbritt Johansson från Norrköping tvingades exempelvis fly från Kongo två gånger, sista gången 1965 efter hotet av rebeller i det så kallade Mulele-upproret. Sedan dess har hon bott i Norrköping, är
i dag gift Granberg, och när jag frågar min mamma och min mors syster om hon
i dag kan säga något på det kongolesiska språket lingala, svarar hon oftast:

- Nazoyeba lisusute. Jag kommer inte ihåg.