Detta var första och enda gången ett helt verk översatts och getts ut av författaren som brukar kallas Irlands främste. Att han därtill är nobelpristagare gör det förvånande att det dröjt så länge.
En anledning till avsaknaden - som inte är total: 2001 kom till exempel två urval, ett av prosa och ett av poesi - torde vara att Yeats är en väldigt tekniskt avancerad diktare vilket otvivelaktigt gör honom svåröverförd till ett annat språk. Det är både meter, rim, ordföljd och poetisk väv att ta hänsyn till. I det fylliga förordet i föreliggande volym, Ett kristalliskt rop, berättar översättaren Ann-Kristin Åklint initierat om sitt arbete med översättningen och prioriteringar hon tvingats göra.
Dikterna är kronologiskt presenterade och ger en tydlig bild av den utveckling man ofta pratar om
i fallet Yeats: från ung nationalistisk diktare till modernist. Urvalet är hämtat ur alla hans samlingar och utgör cirka hälften av hans totala lyriska produktion. Han var även prosa- och pjäsförfattare.
Medan han utvecklas formmässigt håller han fast vid vissa teman. Han delar med sig av sitt kärleksliv i allmänhet och den livslånga, olyckliga och obesvarade kärleken till Maud Gonne, kvinnan han älskade hela livet men aldrig fick, i synnerhet. Han hade andra kärleksaffärer men en av kvinnorna lämnade honom när hon insåg att han älskade en annan. Insikten skildrar Yeats i Den älskande sörjer förlorad kärlek:
"jag hade en vacker vän
och drömde om gamla sår
byttes i kärlek igen:
hon såg i mitt hjärta in,
fick se dig där du står;
hon gick med tår på kind."
Irland är hans andra stora kärlek och han skrev både om hemlandets natur, om politiken och han väckte liv i landets gamla myter. Även den grekiska mytologin lånas flitigt in när han bygger sitt universum.
Yeats klättrade med egen kraft; han var sen med att lära sig läsa, stavade illa hela livet och gick aldrig på universitetet. Han intresserade sig för teosofi, ockultism, kabbala, och studerade Swedenborg. Han läste och studerade också flitigt sina poetiska föregångare.
Ilska och lust är ofta drivkraften i hans poesi och han skriver själv
i dikten Sporren att det är det som får honom att brista ut i sång. Det är också i mörkret och passionen, i döden och åldrandet han vandrar och det är där han sjunger som bäst.