Fotografiet visar en interiör från ett vardagsrum: en tänd golvlampa intill en fåtölj, ett väggur, en skymt av en trasmatta. Mer är det inte. Det är en bild som utstrålar både fridfullhet och gåtfullhet på samma gång. Lampskärmens skugga droppar svart på väggen och kanske är det den kontrasten som gör bilden så bra.

Men jag märker att jag retuscherat bilden i minnet. Inte var väl fåtöljen rutig? Och föll inte lampans sken på en, i fotografiets gråskala, silverne heltäckningsmatta? Och min känsla inför bilderna är plötsligt ambivalent: hur har jag kunnat undgå bildens ödsliga instängdhet?

Men så är det med Kenneth Gustavssons fotografier. De etsar sig fast och förändras. Motiven kan tyckas enkla men skapar motstridiga känslor hos betraktaren. I skuggorna av Christer Strömholm och Anders Petersen träder Kenneth Gustavsson - som avled 2009 - som en mer intim fotograf som kommer nära betraktaren.

- Usch vilka dystra bilder, säger en medelålders man bredvid mig.

Här finns en annan folkhemsinteriör: en bild av en påslagen tv som visar en leende Tage Erlander. Ovanpå tv:n står en svensk flagga och några prydnadssaker och ovanför hänger ett kitschigt tryck som visar en naturromantisk vy med ett par örnar. En dyker ner med utspärrade klor mot den inte ont anande landsfadern. Visst kan man kalla detta en politisk bild, en lika ömsint som sylvass samhällskritik. Fast det måste sägas att den är ganska ovanlig.

Kenneth Gustavssons bilder är annars ganska slutna. Människor är bortvända eller suddiga, som om avståndet till dem är oöverbryggbart. Men ibland finns där inga människor alls. Vi får nöja oss med andra fåglar, gärna duvor. Dessa bilder tillhör Gustavssons mest exponerade: en duva fångad genom en lanternin i Berlin, som himlens eget fossil. Duvan hängande i luften intill den där berömda byggnaden i New York (som jag inte kan erinra mig vad den heter). Arkitekturens massiva tyngd mot duvans obundna flykt, en kontrast som är tydlig och ändå poetisk. Hans bästa bilder har rent grafiska kvaliteter: en blick som badar i verklighetens syra.

För dem som inte hinner besöka Fotografiska finns boken med samma titel. Här med ett par texter som personligt (Wågström) och mer akademiskt distanserat (Badger) berättar om Gustavssons fotografier.

Jag läser och sedan återvänder jag till titelbilden. En exteriör på en offentlig lokal med namnet The Magic Bar. Dörrhålet är öppet och härbärgerar ett välkomnande mörker. Fönstren är också mörka och avslöjar inte mycket av vad som finns innanför fasaden. Tre ögon som stirrar mot betraktaren och som - om man vill - bjuder oss in.