Ändå tycker Marie Göranzon själv att hon var "okej" bara "fem, nej, fyra gånger".
Vänsterhanden understryker orden medan hon sitter tillbakalutad
i divanen i sin loge på Dramaten, hennes andra hem.
- Jag är inte hård. Att tänka att jag inte är världsbäst, utan måste jobba på för att bli bättre, har varit min drivfjäder.
Det tackar hon sin uppväxt för.
Lärde sig att arbeta hårt
Inte långt från järnvägsstationen i Linköping låg det hotell som drevs av hennes föräldrar Bengt och Maria Göranzon. Redan som barn lärde hon sig att arbeta hårt utan att klaga.
- "Gnäll tar död på allting. Bli gärna arg, men gnäll inte". Så brukade min mamma säga.
Marie var mellanbarn och den som tidigt tog ansvar.
- Jag var bara sex år, men mamma litade på mig så till den milda grad, säger Marie och minns hur det var hon som såg till att syskonen kom i väg till simskolan.
Dessutom lärde hon sig det hon haft nytta av hela livet.
- Jag var en fullfjädrad städerska innan jag fyllt tolv.
Då hade Linköpingsflickan också hunnit ta intryck av de kringresande revyskådespelare som gästade hotellet. Hon kom till Stockholm vid sjutton års ålder, fast besluten att börja med teater. Men det var på film vi först kunde se henne i långfilmen Kort är sommaren från 1962, där en 20-årig Marie gestaltade en prästdotter.
Bofast vid Dramaten
Året därpå födde hon dottern Lolo, som fick heta Amble i efternamn precis som sin far, skådespelaren Lars Amble. Och som småbarnsmamma började Marie Göranzon, samma år som hon fyllde 22, vid den då nystartade Scenskolan.
Hon var färdig med sin utbildning 1967. "Efter detta har hon i huvudsak varit bofast vid Dramaten och där blivit något av en stöttepelare med många vägande roller", noteras i uppslagsverket Svensk Filmdatabas.
Ändå kämpade hon med bristande självförtroende. Hon arbetade hårt och var sträng i sin självkritik. Det tog henne flera decennier att acceptera att hon dög.
Fröken Julie en milstolpe
Tills den dag då allt förändrades. Hon var 42 år och satt ombord på tåget från Stockholm till Motala. Hon var ute på turné med pjäsen Den talande tystnaden. För första gången fanns inga planer för den dubbelarbetande tvåbarnsmamman. Däremot tid för reflektion.
- Plötsligt trillade polletten ner och jag kände "jag duger som jag är. Jag behöver inte bli smartare, vackrare eller duktigare än så här". När jag accepterade det kände jag en enorm befrielse.
Två veckor senare erbjöds hon huvudrollen
i Fröken Julie av Ingmar Bergman.
- Det var en milstolpe. När man accepterar sakernas tillstånd och slappnar av kan alla goda ting komma till en.
"Genom sin skarpa och intellektuella framtoning har hon blivit lämpad att gestalta den moderna, neurotiska människan, gärna av privilegierad medelklass, som upplevt hur känslolivet dött ut såsom fallet är i pjäser av tunga dramatiker. Något som understryks av en "cool" och återhållsam spelstil som gör att det ligger ett olycksbådande lugn över hennes rollfigurer, en känslomässig vulkan i slummer", lyder beskrivningen i Svensk Filmdatabas av hennes skådespelarinsatser.
"När hon gestaltat maktkvinnor har denna stil också kommit väl till pass och på film har hon också gestaltat rent obehagliga karaktärer som
i Hans Alfredsons långfilm Falsk som vatten från 1987 där hennes, som det sagts, ödsliga och tragiska ansikte kom väl till sin rätt
i rollen som den mordiska kvinnan", konstateras det vidare.
Sjukhusbiträdet "Ängeln"
Hon har kommit en lång väg från den tid då både hon och 60-talet var unga. I ett års tid arbetade hon på Sankt Görans sjukhus. Som sjukhusbiträde tvättade hon patienter och assisterade sjuksköterskorna.
- Patienterna kallade mig "Ängeln". Det var roligt att gå till jobbet för jag kände att jag hade en enorm uppgift. Jag tänkte att det var något för mig, att det inte skulle göra något om jag inte kom in på elevskolan. Men jag kom in.