Jag har egentligen rest hela vägen till Göteborg för att träffa Sabrina Janesch. Fast när jag väl är där gör jag en massa andra saker, och det är inte förrän jag nästan alldeles utschasad är på väg hem som jag träffar Janesch, precis nyanländ från Tyskland.
Anledningen till att jag träffar henne är den ovanligt starka och mogna - Sabrina Janesch är född 1985 - debutromanen Kattbergen som till hösten kom ut på svenska. Den berättar parallellt tre generationers europeiska historia: hur polacker fördrevs västerut som en konsekvens av andra världskriget när Polens gränser flyttades västerut. Det som tidigare hade varit polskt territorium - en del av Galizien - blev sovjetiskt, och numera tillhör området öster om floden Bug Ukraina. Det som tidigare hade varit tyskt, en del av Schlesien, blev polskt.
- Folk har flyttat eller flyttats runt så mycket att det knappt finns några dialekter i Polen, kanske bara två eller tre, säger Sabrina Janesch som är tyska, men vars mamma är polska.
Detsamma gäller också för Kattbergens huvudperson, den unga journalisten Nele från Berlin. När hennes morfar dör reser hon till Polen och försöker se landskapet med hans ögon. Men när släkt och vänner samlas till begravningen får hon höra talas om att hennes morfar bär på en nedtystad familjehemlighet uppkommen
i samband med kriget och flykten västerut.
Min första fråga är därför den obligatoriska - men Sabrina Janesch medger att den är nästintill omöjlig att kringgå - om hur självbiografisk Kattbergen är.
- Ja, den frågan får jag alltid. Jo, jag är uppvuxen i Tyskland: min mamma och min morfar är från Polen. Morfar var en fantastisk historieberättare, men historien Neles morfar och hans bror är ren fiktion, säger hon och medger också att hennes debutroman är en berättelse om identitet.
- När man är barn ville jag vara som andra. Jag tror att det är så när man är ung, man vill smälta in. Sen, när man växer upp, vill man ta reda på vem man egentligen är.
Sabrina Janesch blev sin morfars förtrogna. Hon älskade att lyssna till hans historier, som inte bara berättade om en annan tid och ett annat land utan också om en värld styrd av folktro mer än rationalitet och förnuft.
- Jag har alltid tyckt om den magiska realismen. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet är en av mina favoritböcker. Men det finns också en sådan här tradition i östra Europa.
Den utgår, som så mycket i den ryska litteraturen, från Nikolaj Gogol. Sabrina Janesch nickar ivrigt när jag nämner Gogols Ukrainska noveller som ett exempel på att jag tror att jag förstår vad hon menar.
- När jag var barn och mina kamrater kom hem till mig märktes det genast att jag var annorlunda. Det luktade annorlunda, mamma hade en främmande accent och jag tyckte att det var pinsamt.
Men som vuxen författare har hon utforskat det där pinsamma och funnit det fruktbart. Hon har rest tillbaka till Polen och följt sin morfars spår ända till Ukraina.
- Det är ganska okänt
i Tyskland att folk tvingades lämna sina gårdar och flytta till ett nytt land och en ny miljö, säger hon och återupptäckten av den delen av tysk historia via Kattbergen tillskriver hon en del av romanens framgång.
Den hyllades av nobelpristagaren Günter Grass och Sabrina Janesch fick ifjol ta emot både Nicolas Bornpriset och Anna Segherspriset. Fast Kattbergens motiv har behandlats i den polska samtidslitteraturen, i Olga Tokarczuks genombrottsroman Daghus, natthus (i svensk översättning 2005). Fast där Tokarczuk har själva platsen, polska Schlesien, som huvudfigur är Janesch mer inriktad på att berätta om några människoöden.
- Ja, det finns likheter. Vi delar intresset för det övernaturliga, att föra in sådana element i en annars realistisk berättelse. Men naturskildringarna är viktiga även för mig. Känner du till Czeslaw Milosz roman Issadalen? Jag har inspirerats av den så mycket.
Platsbunden är också polske Andrzej Stasiuks genombrottsroman Världen bortom Dukla (2003) som utspelas i det samtida polska Galizien, men som skildras som ett landskap utan historien eftersom människorna som levde där är borta. Det sägs aldrig direkt i Stasiuks roman att orsaken är utrotningen av judarna och fördrivningen av de invånare som överlevde. Kattbergen är mer rakt berättad och olik till stil och karaktär.
- Ja, jag känner Andrzej Stasiuk mycket väl, säger Sabrina Janesch och skrattar.
I Tyskland har hon nyligen kommit ut med sin andra roman, Ambra, som också berättar om tysk-polska öden i staden Gdansk (Danzig på tyska) och går
i spåren på Grass klassiker Blecktrumman.
- Ja, men den är ändå mycket annorlunda.
Sabrina Janesch har funnit sin röst som en av Europas intressanta unga författare. Frågan är om hon genom sina romaner har funnit sin identitet.
- Jag känner att jag inte behöver sätta en etikett på vem jag är längre. Jag skulle säga att jag är en tyska som också talar polska, helt enkelt.