Då var det dags för nästa svenska universitet att göra sig av med den klassiska bildningen. Denna gång är det Göteborgs universitet som håller på att "rationalisera" bort ämnen, bland annat klassisk grekiska, ryska och italienska. Det är ett oklokt förslag och ett tecken på att bildningens värde får stryka på foten.

Det är inte endast i Göteborg detta pågår. Latinundervisningen vid Lunds universitet ligger också riktigt illa till. Men den räddades dock av en privat donation som åter blåste liv i ämnet. Detta är konstgjord andning och fungerar endast så länge folk har viljan att donera, men det håller liv i kontinuiteten vilket är viktigt.

En av anledningarna till att dessa ämnen är hotade vid Göteborgs universitet beror på det så kallade medelstilldelningssystemet, något man varnade för vid systemets införande. Detta system innebär att varje ämne får en viss summa pengar per heltidsstudent. Vilka konsekvenser det får för de mindre ämnena är enkelt att räkna ut.

När man diskuterar detta ämne kommer man snabbt ner till själv kärnfrågan: finns det något värde i att förvalta vårt kulturarv? Känslan man får av vissa universitet är att så inte är fallet. Men låt oss se utanför de ekonomiska modellerna en stund för att i stället fokusera på det kanske för många mest svårmotiverade ämnet, den klassiska grekiskan. Kritiken mot detta brukar ofta vara att det är ett "dött språk" som ingen pratar längre.

Att tala om grekiskan på detta sätt är ett tydligt symptom på dagens historielösa samhälle. Grekiskan är ett av de språk som betytt mest för den europeiska civilisationen. På grekiska skrev bland annat Platon, Aristoteles, Homeros och Sofokles, för att endast nämna några. På grekiska är även Nya Testamentet skrivet och dess betydelse för den västerländska civilisationen behöver inte diskuteras. Utan att behärska den klassiska grekiskan kan vi heller inte till fullo förstå vårt eget tänkande, något som torde vara eftersträvansvärt, speciellt i dessa föränderliga tider.

Dels är de språkliga studierna nödvändiga för att bistå andra akademiska ämnen. Men humaniora har ett egenvärde i sig själv. Språkvetaren Ola Wikander har formulerat detta på ett bra sätt:

"Den humanistiska bildningen och forskningen är kunskapen i inget mindre än det som gör människan till människa. De som forskar i människans särart, hennes specifika väsen och varande är inte evolutionsbiologerna - utan humanisterna. Det en humanist studerar - mänsklighetens kulturer, tankar, filosofi, berättelser, religioner, lämningar och språk - är just de ting som skiljer människan från alla andra varelser på vår planet. Det den humanistiska forskningen studerar är därför i förlängningen själva mänsklighetens natur. För oss som är födda till människor borde knappast något större finnas."

De svenska universiteten och högskolorna ser ut att gå i en riktning mot att bli arbetsförmedlare. Visst är det viktigt att skapa arbetsmöjligheter, men bildningens värde får inte glömmas bort. Det finns det som inte kan värderas i pengar, kulturarvet är en sådan sak.