I tidningen Dagens Samhälle (nr 7/2013) intervjuas Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson. På frågan om vilka krafter det är i samhället som håller på att bryta ned våra traditioner svarar han: ”Det finns en ohelig allians mellan liberaler och marxister, där liberalerna tycker att det är viktigare med konsumism och kapitalism än med nationell identitet och marxisterna anser att den nationella identiteten står i vägen för klassidentitet, klasskamp och arbetarklassens uppror mot borgerskapet. De förenas i ett gemensamt förakt för den nationella identiteten”.

Liberaler och marxister? Vad menar han? Liberalerna kan man förstå vilka de är. Det måste vara de borgerliga partierna. Men marxisterna? Är det vänsterpartiet?

Uttrycksättet är ovanligt, även om Åkesson har använt det förr. Var kommer det ifrån?

Ibland besitter man oväntat praktiska nördkunskaper. Det här är en av dessa gånger.

I ett inte alltför avlägset förflutet skrev jag en doktorsavhandling om den svenska högern under mellankrigstiden. Ett av kapitlen berörde brytningen mellan Allmänna valmansförbundet, det vill säga dagens Moderaterna, och dess dåvarande ungdomsorganisation Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU. Brytningen skedde i januari 1934 efter det att SNU under året dessförinnan låtit sig inspireras av nazismen. 1933 var som bekant det år då Hitler tog över makten i Tyskland.

En av de skrifter som SNU publicerade hette ”Ett nationellt samlingsmanifest” och var ett angrepp på det ”liberalmarxistiska” systemet. I skriften kan man läsa: ”De marxistiska organisationerna ha emellertid lika litet som de liberala borgarna kunnat höja sig till folksolidaritetens nivå”, ”Pampiga liberala företagare och välfödda marxistiska förtroendemän, ledande liberala och marxistiska politiker avslöjas som svindlare”. Likheterna mellan nu och då är slående.

Användingen av ordet ”marxism” förtjänar en förklaring. Det kommer sig av att nazisterna i Tyskland brukade kalla socialdemokraterna så. Nationalsocialisterna kallade ju sig själva socialister, och man kunde därför inte angripa socialismen generellt sett.

Betyder detta nu att jag kallar Sverigedemokraterna för nazister? Nej, det gör jag inte. Inte heller SNU var nazister. Men det går inte att ta miste på varifrån språkbruket kommer.

När jag har påpekat detta tidigare har det sagts mig att jag använder mig av guilt by association. Och det stämmer. För det är just associeringen som är problemet. Om någon lånar en retorik direkt från det bruna 1930-talet, vad annat än nazismen kan man associera till?

De flesta vet självfallet inte att varifrån uttrycket ”liberaler och marxister” kommer. Jag tror inte heller att Jimmie Åkesson vet det. Men någonting får mig ändå att tro att det är mer än en slump att det enda parti som anklagas för att ha bruna värderingar också är det enda partiet som talar på ett sätt som ingen har gjort sen 1930-talet.