I samband med kronprinsessans bröllop kunde man i tv-sändningarna se hur svenska politiker, militärer och ämbetsmän defilerade genom Storkyrkan - med utländska utmärkelser på bröstet. Det är förvisso inget fel på litauiska eller norska ordnar, att man utbyter utmärkelser länder emellan är inget konstig. Konstigt är däremot att nästan inga svenskar har några svenska ordnar att stoltsera med.

 

Detta trots att det finns svenska ordnar. Fyra stycken närmare bestämt, avsedda för förtjänstfulla insatser inom olika samhällsområden. Tyvärr utdelas de sedan riksdagsbeslut 1974 inte längre till svenska medborgare. Det är tråkigt.

 

 

Det kungliga ordensväsendet kan kanske verka som en alldeles osedvanligt obetydlig fråga. Men statsordnar är oslagbart bra som billig och effektiv personalvård. Den uppskattningskänsla som en kunglig orden ger motsvaras helt enkelt inte av de vanliga svenska substituten: En julbonus eller en Kosta-vas.

 

Man får också betänka att ordensväsendets avskaffande sammanföll med en vänstervåg som gick längre i sin radikalism än i många andra länder. I dag är samhällsklimatet, Gud ske lov, ett annat. Ordensreformen framstår då som en produkt av det svenska jämlikhetstänkandets sämsta avart. Det är obegripligt hur man kan se det som ojämlikt eller orättvist att någon belönas för en god personlig insats.

 

Att inte dela ut ordnar till egna medborgare placerar Sverige i ett litet och ledsamt sällskap av länder och det gör oss i det närmaste unika (i negativ bemärkelse) i Europa. En del av poängen med monarkin och dess institutioner är dessutom den pompa och ståt som den förlänar det offentliga livet. Då gör vi rätt i att använda oss av monarkins ståt fullt ut. De enda argument som talar mot har en tröttsam doft av unken 68-vänster som vi gott kan lägga bakom oss.

 

Alliansregeringen har på det stora hela varit duktiga på att slutföra goda reformer som påtänktes eller påbörjades under den förra borgerliga regeringen. Exempel på nygamla idéer som har fått nytt liv är rut-avdrag och vårdnadsbidrag. Men en annan tråd från 1991-94 som förtjänar att plockas upp är faktiskt ordensväsendet. Ett återinförande var på gång senast det begav sig, men i och med det socialdemokratiska maktövertagandet föll alltihop i glömska. Där har det förblivit, även efter 2006.

 

 

Det är synd. Det måste finnas plats för annat än de snusförnuftigt pragmatiska reformerna. De kungliga ordnarna är en av många i och för sig små men trevliga symbolfrågor som förtjänar att lyftas vid sidan om arbetslinje, kunskapssamhälle, sunda finanser och andra borgerliga kardinalfrågor.

 

Det ska erkännas att det är en fråga som kanske inte vinner valet, men jag kan nog garantera att man inte förlorar en enda väljare på en harmlös men sympatisk reform av detta slag. Fram för ordnarna.