Nyheten att Kristdemokraternas partidistrikt i Stockholm och Uppsala inte står bakom Göran Hägglund som partiledare tolkades som någon form av allmänt uppror inom Kristdemokraterna. Så är förmodligen inte fallet, kristdemokraterna är knappast några upprorsmakare. Men borde kanske vara det!
Kristdemokraterna har uppenbara problem i opinionen.
Mätning efter mätning placerar dem synnerligen nära eller precis under fyraprocentsspärren. Vilket förvisso knappast är en ny position för KD.
Om det finns något parti som är vant vid denna limbo-position så är det KD. Samtidigt kan man givetvis inte ignorera det faktum att det finns någon form av missnöje med Hägglund. Ett parti i harmoni har inte distrikt som vill att partiledaren ska avgå!
Det är inte svårt att förstå de missnöjdas frustration. Fem år i regeringsställning och partiet har krympt nästan hela tiden och framtidsutsikterna känns måttligt hoppfulla. Partiet har vunnit en och annan "hjärtefråga" i regeringen, men har också förlorat ett par stycken.
De som nu vill att Hägglund ska stiga åt sidan verkar dock inte ha något självklart namn att erbjuda. Mats Odell nämns, som alltid, men det vore förvånande om partiet inte valde en person med något kortare politisk karriär. Odell är en kompetent och trevlig politiker, men rimligen måste KD, den dagen det är dags, välja en partiledare som förväntas sitta ett par mandatperioder.
En grundläggande fråga är vad KD kan förväntas vinna på att byta ut Göran Hägglund. Ligger partiets problem verkligen i hans person eller förmåga att leda partiet? Det finns knappast någon given efterträdare på samma sätt som Hägglund var en given kronprins när Alf Svensson slutade.
En uppfattning kan istället vara att KD:s problem är något helt annat. Partiet kan i dag beskrivas som ängsligt på gränsen till räddhågset. En del i partiet vill vara ett klassikt konservativt högerparti (även om få säger det öppet) samtidigt som man gärna vill vara snällast i regeringen. KD hamnar stundvis i ställningstagande som hör hemma en bit in på den motsatta sidan av den politiska skalan.
Plockar man allt för många russin ur den ideologiska kakan gör man inte precis det lättare för väljarna. Det är kanske dags att bestämma sig för en ideologisk linje och följa den även om man då inte kan locka hela väljarkåren, vilket man ju ändå inte gör.
Hägglund kommer att avgå förr eller senare. Kristdemokraterna bör fundera över huruvida hans efterträdare ska få med sig samma politiska bagage som finns i dag eller om man ska försöka rensa ut i ryggsäcken redan nu.