En ofta upprepad tes är att västvärlden har blivit rik på de fattiga ländernas bekostnad. Den kommer ursprungligen från Vladimir Ilitj Lenin, en av kommunismens grundare. Tesen har framförts bland annat inom den så kallade beroendeskolan, som hävdade att världsekonomin består av ett "centrum" - väst och Japan - som blir rikare, och en "periferi" - resten av Asien, Sydamerika och Afrika - som blir fattigare.
Sedan 1980-talet har en helt annan förklaring successivt vunnit terräng. Den utvecklades bland annat av organisationsforskaren James G March, statsvetaren Johan P Olsen, nobelpristagarna Douglass North och Elinor Ostrom, och har bara vuxit i betydelse.
Denna forskning säger att samhällen är rika därför att de har utvecklat tekniska och sociala uppfinningar - institutioner - som fungerar bättre än tidigare sätt att organisera politik och samhälle. Det är den allmänna spridningen av dessa institutioner, som gör att allt större delar av världen är rik, medan de samhällen där dessa inte vunnit allmän spridning, ännu är fattiga.
Ett slående exempel är Korea. Vid Koreakrigets utbrott 1950 hade hela landets befolkning ungefär samma levnadsstandard. Efter stilleståndsavtalet och landets delning vid den 38:e breddgraden 1953 utvecklades de båda länderna i radikalt olika riktning. Nordkorea blev ett alltmer slutet samhälle. Privat egendom förbjöds, marken kollektiviserades och information från utlandet ströps. Handel med andra länder upphörde, enskilda fri- och rättigheter avskaffades.
Sydkorea styrdes först av auktoritära ledare med feodalt jordägande. Efter krav från väst, främst USA, genomfördes stora jordreformer. Samtidigt skyddades äganderätten och kontraktsfriheten av staten, och andra fri- och rättigheter stärktes. Ekonomin började växa kraftigt under 1960-talet. Sedan 1980-talet har man utvecklat demokratiska institutioner, med oberoende rättsväsende, fria media och tolerans för politisk opposition.
Nyckeln är en stabil statsmakt som garanterar fri- och rättigheter, öppenhet, rättsäkerhet och social trygghet genom långsiktiga spelregler, lika för alla.
En förutsättning för Sydkoreas fortsatta tillväxt var ökad handel med omvärlden, vilken gjordes möjlig genom minskade handelshinder. I dag är Sydkorea en välmående nation med några av världens mest kända varumärken inom biltillverkning och elektronik, som Hyundai, Samsung och LG.
Sydkoreas välstånd har alltså inte sjunkit till följd av att andra länder investerat i och handlat med landet, som beroendeskolan hävdade - tvärtom. Nordkorea, däremot, har blivit allt fattigare, och flera svältkatastrofer har inträffat. Nyligen vittnade en 18-årig flykting om att svälten fortsätter.
Den "periferi" som beroendeskolan spådde undergång, växer i välstånd och betydelse. Det gäller inte minst de så kallade BRIC-länderna, men också många andra länder i Sydamerika, Asien och delar av Afrika. FN:s millenniemål om halverad fattigdom 2015 har redan uppnåtts.
I länder som Afghanistan, Somalia, Kongo och flera andra länder i Afrika, har mänsklighetens bästa sociala och politiska uppfinningar aldrig fått fotfäste. De hör också till de fattigaste länderna. De institutioner som gynnar folkets flertal, ligger tyvärr inte alltid i de politiska makthavarnas intresse.