Gårdagen såg möjligen det enskilt största övergreppet hittills i regimen Assads våldtäkt på sitt eget folk. Utanför Hama mördades minst 100 till 150 personer (sannolikt betydligt fler) och som vanligt var det framför allt civila som föll offer.

Det må vara att bilden av vad som händer i Syrien inte alltid är så enkel som vi gärna tror, likaså är det inte självklart att Bashar al-Assad eller någon annan i den politiska ledningen gav direkt order om massmord. Massakern följer emellertid ett mönster och regimen utnyttjar gärna milisgrupper för det smutsigaste hantverket.

Omvärlden protesterar. Trycket på Ryssland ökar. Men i praktiken händer inte mycket.

Formellt bromsas ytterligare åtgärder i FN:s säkerhetsråd av Ryssland, som med Kinas benägna stöd inte bara säger nej till militär intervention utan (hittills) också till hårdare ekonomiska sanktioner. Syrien är ett relativt viktigt strategiskt nyckelland i Mellanöstern för Ryssland, fast rimligtvis borde trycket öka på Moskva.

Eller?

I själva verket kan man fråga sig vad som skulle hända om Ryssland faktiskt skulle byta fot och säga ja till hårdare åtgärder. Det skulle säkert gå att ordna någon form av åtminstone på pappret hårdare sanktioner, men huruvida detta skulle påverka regimen i Damaskus är tveksamt. Förutsättningarna för en kompromisslösning är små, det har helt enkelt flutit för mycket blod.
I den stund regimen började backa skulle revolutionärerna (de som med sedvanligt torftigt språkbruk i väst kallas "oppositionen") få nytt mod och intensifiera sina ansträngningar för att störta al-Assad.

Nästa teoretiska möjlighet är militär intervention. Revolutionärerna understöds redan materiellt av många arabländer genom måttligt hemliga leveranser genom Turkiet. Få vill dock gå längre än så.

Inte USA, vars folk har tröttnat på utländska äventyr och där president Barack Obama kämpar för att bli återvald.

Inte heller EU, vars samlade militära kapacitet redan under Libyenkriget påvisades vara anmärkningsvärt svag och vars flesta medlemsländer kämpar med ekonomiska problem - och en upprörd men i grunden ointresserad allmänhet när det syriska folkmordet kommer på tal.

Återstår Turkiet, som emellertid inte vill stå ensamt och vars befolkning också den hittills skyr några krigiska möjligheter. Även om den geopolitiska lockelsen säkert är stor har premiärminister Recep Tayyip Erdogan hittills uppträtt anmärkningsvärt realpolitiskt.

Alla är medvetna om att vad som förmodligen behövs är en militär intervention, men ingen vill och därför passar Moskvas njet som en utmärkt ursäkt för att ge ryssarna skulden och bara låtsas utöva påtryckningar.