Det har under 1900-talet varit populärt att tänka sig att vad som har hänt under tidigare sekel inte längre angår oss. Särskild framgång i denna gren har vi haft i Sverige, där vi tenderar att se Per Albin Hanssons 1932 som år noll. Efter andra världskriget var det allt överskuggade målet att skapa en ny värld i en ny tid åt nya människor, som skulle bo i nya hus och passas in i nya, mer rationella sociala strukturer.

Men det är inte så enkelt. Under veckan som gått har två europeiska historiska minnesdagar passerat, som bägge har åtföljts av parader och nationella känslor i svaj, trots att de uppmärksammar händelser för flera hundra år sedan.

I torsdags genomförde den protestantiska Oranienorden sin traditionella marsch genom de katolska områdena i Nordirlands huvudstad Belfast, för att högtidlighålla minnet av slaget vid Boyne den 11 juli år 1690, då den protestantiske Vilhelm III besegrade den katolske Jakob II:s armé och cementerande Englands dominans över Irland.

Minnet är bittert omtvistat på Nordirland, och torsdagens marsch blev som vanligt våldsam. Nio poliser skadades och vattenkanoner fick användas mot uppretade demonstranter och motdemonstranter.

Det har gått mer än 300 år sedan slaget vid Boyne. Storbritanniens demografiska, religiösa och sociala strukturer har sedan dess förändrats radikalt.

Miljontals invandrare från Mellanöstern, Karibien och andra delar av världen gör att skiljelinjen mellan "protestanter" och "katoliker"
i Storbritannien borde bli allt mer meningslös. Men historien biter sig kvar.

Ännu mer naivt än att tro att 1600-talets historia inte har bäring på oss är att tro detsamma om 1900-talets historia.

Att vår kontinent fortfarande präglas av kommunismens och nazismens illdåd är en insikt som är nödvändig för att kunna förstå europeisk politik.

I de sydeuropeiska låntagarländernas bitterhet mot den välmående långivaren Tyskland ligger till inte liten del minnet av krigsåren.

Men det är viktigt att understryka att även om historien präglar oss, vare sig vi vill det eller inte, så är vi inte vår historias fångar.

På andra håll i Europa har man vänt vad som i praktiken var ett blodbad till något positivt.
I lördags, den 14 juli, firade fransmännen sin nationaldag, i form av årsdagen av stormandet av Bastiljen 1789.

Den franska revolutionen i stort är verkligen inget att fira med godtyckliga avrättningar, skräckvälde och radikal samhällsförstörelse, men det blev i längden början på ett modernt Frankrike med politiska, ekonomiska och mänskliga rättigheter.

Det är det som firas med militärparad längs Champs Elysées. Och inget annat land än Frankrike, möjligen undantaget USA, har lyckats skapa en så inkluderande nationell stolthet. Ett franskt pass innebär delaktighet i den franska historien.

Så kan historien, närmast oavsett dess innehåll, också användas för att bygga och stärka samhällen. Men det kräver medvetenhet om de månghundraåriga strukturer som lever sida vid sida med hos här i dag, och att vi inte försöker slå bort blicken från historien.