Pierre de Coubertin var en fransk baron med en vision. I slutet på 1800-talet grundade han den olympiska rörelsen, vars mål var att återuppliva de "olympiska spel" som hölls vart fjärde år i det antika Grekland. 1896 hölls den första moderna olympiaden, i Aten. I fredags öppnades den trettionde moderna olympiaden, i London.

Idén om återuppväckta olympiska spel framstår egentligen som fast förankrad i ett romantiskt, antikvurmande och idealistiskt 1800-tal. På så vis är OS som modernt fenomen tämligen osannolika - till skillnad från europeiska mästerskap eller världsmästerskap är grundbulten i spelen ingen geografisk indelning, utan en idé.

Visserligen har OS inte saknat motgångar. Tre olympiska spel har fått ställas in på grund av världskrig - 1916, 1940 och 1944. OS 1936 blev i mångt och mycket en nazistisk propagandauppvisning, OS 1972 förmörkades av palestinska terroristers massmord på israeliska idrottsmän och på 80-talet präglades spelen av ömsesidiga bojkotter.

I allt väsentligt har den moderna olympiaden dock varit en - osannolik - framgångssaga. Och vad gäller förbrödringsidén i OS är det en nyktrande tanke att IOK grundades mer än ett halvsekel innan FN.

I fredags öppnades som sagt OS i London. Invigningsceremonin i den nybyggda Olympiastadion sågs av över en miljard (!) människor över hela världen. Där kunde man få en glimt av de ursprungliga värden som de Coubertin byggde den olympiska idén på. Alldeles innan tändandet av den olympiska elden svor idrottsmän, funktionärer och tränare den olympiska eden. Fair play och ärlighet är nyckelorden i vad man lovar att värna. Just detta är kanske den allra hårdaste kärnan i de olympiska värderingarna. Som de Coubertin själv uttryckte det: "Det viktiga i livet är inte segern, utan striden, det väsentliga är inte att ha vunnit utan att ha kämpat väl".

Men många tycker förstås, möjligen inte utan skäl, att OS har glidit bort från sina grundläggande värden. Att vinna har blivit viktigare än att kämpa. Pengar är viktigare än ideal. Det må ligga någonting i det, men jämfört med det mesta annat i vår samtid lyckas OS ändå bevara en kärna av ett positivt ideal.

Dessutom menar många att OS bara är politik. Invigningsceremonin i Peking 2008 liknade på många sätt invigningsceremonin 1936 såtillvida att den blev ett uppvisningsforum för en diktatur på uppåtgående. Men att påstå att OS är politik vore ett slarvigt användande av begreppet politik. Däremot är OS helt klart genomsyrat av värderingar. De kan och bör vi inte bortse från. Men dessa värderingar är inte diktaturens värderingar.

En regim som bombar och skjuter sina egna medborgare, som det Syrien som deltar i årets spel gör, tillämpar inte fair play, förbrödring och gentlemannaheder.

OS är inte politik, men det är förvisso värderingar. Och vi bör inte behöva tveka på vad de värderingarna innebär.