På DN Debatt (14/8) skriver de nordiska socialdemokratiska ungdomsförbunden en debattartikel i vilken de attackerar högerns så kallade sönderslitning av den nordiska modellen.

Det är en närmast konspiratorisk berättelse som målas upp där högern anklagas för att lura alla och låtsas som om den uppskattar den svenska modellen och beskylls för att ha kidnappat begreppet. Först och främst kan det vara värt att påpeka att välfärdsstaten inte är en socialistisk tanke, utan en konservativ och har sitt ursprung hos professorn Rudolf Kjellén och den tyske rikskanslern Otto von Bismarck. Så frågan vem som har kidnappat begrepp och idéer kan lämnas därhän.

Skribenterna menar att borgerlighetens förslag på hur ett samhälle skall organiseras är ett kallt sådant och skriver: "Vi måste bort från högerns misstänksamhet och bort från en politik som bygger murar, både i samhället och mellan människor".

De unga socialdemokraterna menar alltså att de som har en annan syn på den svenska modellen vill bygga murar mellan människor. Ett intressant påstående i sig, men det behöver fördjupas för att förstås.

Enligt debattörerna har den välfärdsstaten skapat trygga individer som "tillåtits bli mer självständiga från familj och arbetsgivare". Här är det värt att stanna upp ett tag och betrakta den tydliga skiljelinje som går mellan den liberalkonservativa och socialistiska traditionen. Socialister har alltid önskat att staten skall vara ansvariga för såväl barnuppfostran som åldringsvård, eller "trygghet från vaggan till graven", som de skriver.

Tanken på att invididen skall vara fri från familjen är också ett marxistiskt tänkande enligt vilket allt skall överlämnas till staten, eftersom starka familjer är en konkurrent till densamma.

Att den borgerliga regeringen har försökt komma till rätta med de alldeles för låga sysselsättningstalen och stramat åt systemfelen i bidragshanteringen är naturligtvis välkommet. Men det handlar inte om att slita sönder någonting, utan om att få det att fungera som det var tänkt. Att löpa den socialistiska linan fullt ut och skapa en stat som i stort sätt ansvarar för allting var varken Kjelléns eller Bismarcks tanke. Den var däremot att ta hand om de svaga som inte kunde få hjälp på annat sätt, men samtidigt uppmuntra såväl individer som familjer att försöka ta hand om sig själva så gott det går och således vara fria familjer och individer.

Att de unga socialdemokraterna är kritiska till att de höga bidrags- och arbetslöshetstalen synas och korrigeras är inte förvånande i sig. Görs väljarna än mer beroende av en allt större stat, och mindre av sin familj så kommer de inte bita den hand som föder.

Men frågan är om ett sådant samhälle är önskvärt?