FN:s roll i inbördeskrigets Syrien är både omdiskuterad och kritiserad. Den tidigare generalsekreteraren Kofi Annan kastade in handduken för några veckor sedan. Att mäkla fred eller ens få de stridande sidorna att acceptera FN-observatörernas arbete var ett omöjligt uppdrag. Nu har världssamfundet, FN och Arabförbundet, utsett en ny medlare, den tidigare algeriske utrikesministen och toppdiplomaten Lakhdar Brahimi. På hans meritlista står bland annat uppdrag på Haiti, Irak och Afghanistan.

Kunskaper och erfarenheter, Brahimi hade redan gått i pension, han förmodligen kommer att behöva under sitt nya uppdrag. Knappt hade han tillträtt innan kritiken mot honom tog fart. Den syriska oppositionen vill att han ska kräva president Bashar al Assads omedelbara avgång. det har han såklart inte gjort, för det har han inte mandat att kräva. Däremot vill han givetvis få parterna till förhandlingsbordet och få stopp på dödandet. Dock har han varit tydlig med att en "förändring" måste ske och att det syriska folkets vilja måste respekteras. Det är förmodligen så långt han kan sträcka sig utan att helt bränna möjligheterna till en dialog med regimen i Damaskus.

Uppdraget är förmodligen omöjligt. al Assad har redan flera gånger visat att regimens löfte inte är värda pappret de är skrivet på. Otaliga eldupphör och löften att inte beskjuta bostadshus och civila syrier med artilleri har brutits av regimen. Givetvis tröttnade rebellerna och slutade också följa överrenskommelserna.

Situationen i Syrien är katastrofal, det har påpekats många gånger tidigare. Den som orkar kan ta del av dagliga rapporter om dödade civila, lemlästade barn och brutala övergrepp. Det finns ingen gräns som al Assad-regimen tvekar att gå över. Samtidigt står omvärlden mer eller mindre still i frågan.

I förra veckan meddelades förvisso att brittiska och tyska underrättelseorganisationer hjälper rebellerna med information om regimens truppförflyttningar (och annat kan man gissa).

FN:s agerande under hela den arabiska våren kan diskuteras. Världssamfundets oförmåga att lösa konflikter och minska lidande har sällan varit så uppenbar. Säkerhetsrådet är blockerat av Rysslands och Kinas veto, så någon fördömande resolution är inte att räkna med, inte heller någon resolution som tillåter ett sanktionerat militärt ingripande.

Lyckligtvis är syrierna medvetna och detta och inställningen till de två nämnda länderna är därefter.

Parallellt med omvärldens passivitet har oppositionen delvis lyckats ganska väl i striderna mot regimstyrkorna. Allt störe delar av Syrien är nu utom Damaskus kontroll. Olyckligtvis rapporteras om att al-Qaida är allt mer aktiva i striderna. En oroande utveckling som i sämsta fall kan innebära att syrierna i slutändan kastar ut en regim och får en ny lika usel.