Regeringens beslut att köpa minst 40 moderniserade flygplan ur Gripen-serien har mött anmärkningsvärt blandade reaktioner. Som vanligt är stora delar av den försvarsfientliga vänstern kritisk, men även från högerhåll har varnande röster höjts - inte minst från denna ledarsida.
Förklaringen är förstås att Försvarsmakten inte kompenseras fullt ut för inköpet, utan tvingas spara ytterligare på annan redan underfinansierad verksamhet. I praktiken är också det omöjligt. Vad ska vi med nya stridsflygplan till om resten av försvaret inte duger att försvara Sverige med?
Gripenköpet kritiseras för att handla mer om industri- än försvarspolitik. En korrekt beskrivning! Fast för den sakens skull inte dålig.
Som vi tidigare konstaterat har nämligen det hittills svårsålda och faktiskt relativt gamla flygplanet äntligen framtiden för sig. Kanske. Under alla omständigheter talar den världsekonomiska krisen paradoxalt nog till Gripens fördel.
I Svenska Dagbladet Näringsliv, måndag, har driftskostnaderna för Gripen jämförts med några av de svåraste konkurrenterna. Även om uppgifterna är ganska schematiska är det ändå uppenbart att Gripen är relativt billigt att flyga.
En flygkostnad på över 30 000 kronor i timmen kan låta avskräckande, men det ska jämföras med konkurrenterna Dassault Raffale (110 000) och Eurofighter (121 000), för att inte tala om värstingen - amerikanska F-35 som förutom ett högt inköpspris ståtar med en driftskostnad om hela 140 000 per timme.
Kostnadsutvecklingen kan i sig bana väg för ett militärt paradigmskifte, på samma sätt när till exempel byggandet av nya slagskepp inte längre visade sig kostnadseffektivt. Det kan helt enkelt löna sig bättre att satsa på drönare, luftvärn och helikoptrar.
Vägen dit kan dock vara lång och innan dess behöver hur som helst många länder i bland annat Asien, Central- och Östeuropa samt Mellanöstern skaffa nya stridsflygplan. Ett relativt lågt inköpspris och dito driftskostnader ger betydande marknadsfördelar för Gripen. Väl att lägga märke har Gripen till och med lägre driftskostnader än äldre konkurrenter som amerikanska F-16 och F-18.
Givet dessa förutsättningar framstår också svenska statens köp av nya JAS 39 E/F som en industripolitiskt sund satsning. Förutom att Sverige genom satsningen förhoppningsvis kan behålla ett relativt slagkraftigt flygvapen, är uppköpen sannolikt en förutsättning för Saabs vidare öden som flygplanstillverkare. Tillsammans med Schweiz köp öppnas möjligheter också på andra håll.
Men - och det är inte något litet men - det svenska köpet förutsätter att försvaret kompenseras och inte utsätts för en faktisk nedrustning. Kärvt i dagsläget, men nödvändigt och inte heller politiskt omöjligt. Kunde finansminister Anders Borg (M) ändra sig om Ostlänken så...