"En bra dag för Europa" konstaterade Tysklands förbundskansler Angela Merkel efter att den tyska författningsdomstolen sagt sitt om EU:s räddningsfond. Onsdagen var emellertid bra på flera sätt för unionen. På kvällen gick till holländarna till parlamentsval. Resultatet blev en seger för Europavännerna.
Först ut i valrörelsen hade den nationalpopulistiske gaphalsen Geert Wilders varit, ni vet han som brukar hetsa mot muslimer och vill förbjuda koranen. Eftersom väljarna börjar tröttna på hans enahanda budskap hade Wilders inför valet först hetsat mot polacker och andra inomeuropeiska migranter, därefter försökt utnyttja krisen i Europa och ett gryende missnöje med EU också inom ett traditionellt unionsvänligt land som Nederländerna.
Uppenbarligen överskattade han holländarnas eventuella isolationism fullständigt, för i valet tappade hans parti var tredje väljare.
Wilders långt mindre främlingsfientlige vänstermotsvarighet - Emile Roemer - lyckades inte bättre han. Istället för de stora framgångar vissa medier förutspått lyckades vänsterpopulisterna nätt och jämnt hålla ställningarna.
Istället slutade valet med en pålitligt liberal seger. Premiärminister Mark Ruttes Europavänliga parti VVD stärkte sin ställning med sex procentenheter och nästan lika bra gick det för de likaledes EU-inriktade socialdemokraterna. Holländarna förblir välvilligt inställda till EU.
Huruvida det därmed gör dem till federalister är möjligen en annan fråga. Fast man kan ju misstänka att det bland annat var just holländare EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso vände sig till i sitt årliga unionstal i Strasbourg på onsdagen. Han vill nämligen se ett federalt Europa.
Fast vad han därmed menade är faktiskt inte självklart. "Inte någon superstat, utan en demokratisk federation av nationalstater som kan tackla våra gemensamma problem", som han bland annat uttryckte det.
Det låter nästan konfederalistiskt, åtminstone inte jättefederalistiskt. Hur som helst inte nödvändigtvis något att bli upprörd över.
F-ordet är emellertid något av tabu. Det får inte bara hårdföra nationalister att gå i gång, utan också mer sansade Europavänner att dra öronen åt sig. Föga förvånande varierade åsikterna starkt i Europaparlamentet, fast det fanns också många som tyckte att han inte gick tillräckligt långt.
Ett utmärkt tillfälle för Europapolitisk debatt kan tyckas, men givet de mer akuta problemen möjligtvis ändå inte helt välfunnet. Jämfört med den retoriskt yvige Barroso ger exempelvis finansminister Anders Borg (M) uttryck för en visserligen lite tråkig, men praktiskt inriktad samarbetslinje när han först och främst vill lösa dagens problem med krisande sydeuropeiska ekonomier och en i sig nog så känslig bankunion.
Barroso har helt rätt i att det går utmärkt att vara stolt över sin nation och god europé samtidigt. Det handlar inte om motsättningar, utan snarare varandras förutsättningar. Han har också rätt i att "vi kan inte låta populisterna och nationalisterna" sätta en negativ agenda.
Men måste lösningarna alltid vara överstatliga? På samma sätt som EU:s fiender ibland gör det väl enkelt för sig, gäller det ibland också unionens vänner.