I helgen passerade halvtidsstrecken på mandatperioden. Regeringen Reinfeldt presenterar i veckan sin sjunde statsbudget och statsråden har de senaste veckorna rest land och rike runt och delat ut säckar med pengar till allehanda nyttigheter. Tiotals miljarder till Ostlänken och andra infrastruktursatsningar, ett par hundra miljoner extra till försvaret för nya Gripenplan, miljarder kronor i satsning på "elitforskning, sänkt bolagsskatt och en massa annat. I veckan får vi se hela paketet, om det finns några nyheter kvar, därefter är det oppositionens tur att utveckla sina ambitioner.

Med tanke på regeringens omfattande insatser de senaste veckorna vore det logiskt om budgetflödet också gav avtryck i opinionsmätningarna. Så verkar det dock hittills inte vara. SVD/Sifo presenterade i helgen en ny opinionsmätning som visar att förhållandet mellan de två blocken ligger ungefär stil. De fyra regeringspartierna ligger en knapp handfullt (fyra procentenheter) bakom oppositionen. Dessutom fortsätter Kristdemokraternas kräftgång precis under fyraprocentsspärren. Centerpartiet klarar sig bättre och ligger en procentenhet över spärren. Sverigedemokraterna får stöd av 7,2 procentenheter

I faktiska tal skiljer det i dag 120 000 väljare mellan blocken, mer är det inte. Regeringen har inte lyckats få ett lyft eller övertag under den begynnande hösten, men det har inte heller oppositionen. Socialdemokraternas 33,3 procent är förvisso något bättre än bottennoteringen innan Stefan Löfven tillträdde, men det räcker inte till om han vill bilda regering.

Med två är kvar till valet är med andra orda allt öppet och konstigt vore det annars. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skrev i sin söndagskrönika om behovet av en regeringsombildning. Ett par omflyttningar på satsråden och några nya namn föreslogs inför tisdagen då statsminister Fredrik Reinfeldt läser upp regeringsförklaringen. Tankarna är intressanta, ska Reinfeldt göra en regeringsombildning är det nu. Om ett år är det förmodligen försent, ett nytt statsråd hösten 2013 har liten eller ingen chans att jobba sig in i uppgifterna innan valet. Läget för regeringsombildning är optimalt, om viljan finns.

Säkert finns det satsråd som skulle kunna prestera bättre, alternativt behöver bytas ut. Samtidigt är det givetvis inte säkert att nya ansikten i regeringstaburetten per automatik kan utväxlas i opinionsframgångar.

Om läget är komplicerat för regeringen har oppositionen det betydligt värre. Den avgörande frågan är hur de ska formera sig inför valet. Idag finns det bara ett regeringsalternativ och även om Löfven har stoppat väljarflykten från partiet har han mycket att bevisa. Först och främst krävs det en egen politik som väljarna kan värdera, därefter krävs ett trovärdigt regeringsalternativ. Av detta har vi sett lite eller inget från socialdemokratin.