Hur djupt sitter en värdering? Kan en livslång uppfattning bytas över en natt bara för att det står ett annat företagsnamn på lönekuvertet? Nu är det förvisso lyckligtvis ganska få företag som bryr sig om sina anställdas ideologiska uppfattning och det är förmodligen klokt.
För en avhoppad/avpolletterad/sparkad politiker kan det dock bli komplicerat. Hur funkar det om man som privatanställd förväntas ha en diametralt annan uppfattning än den man hade som politiker? Framför allt om man i sin politiska gärning varit såväl statsminister som statsråd. Frågan aktualiserades i helgen när det rapporterades att Göran Persson (S) inte nöjde sig med att vara konsult och JKL-anställd utan även gett sig in i riskkapitalbranschen som delägare och ordförande i Cambio Healthcare Systems som ägs av riskkapitalbolaget Valedo. Under sin tid som statsminister anklagade Persson rikkapitalbolagen för att "bryta sönder företag". Undrar hur intellektuellt det gick till när Persson gick från socialdemokrat till riskkapitalist. Kanske kan man vara både och nu för tiden?
Samma ideologiska resa tycks partikamraten Thomas Östros ha gjort. Under tiden som ekonomiskpolitisk talesman för Socialdemokraterna var han en skarp kritiker av bonusar i allmänhet och bankbonusar i synnerhet. När han byttes ut av Håkan Juholt tycks övertygelsen om det negativa med bonusar också ha försvunnit. Östros är i dag vd i Bankföreningen. En intresseorganisation för bank och finansvärlden. Hemmaplan för de bonusar som Östros gjorde politisk karriär på att vara upprörd över.
Under åren som uttalare av det socialdemokratiska partiets ekonomiska inställning levererade Östros en del tänkvärda uttalande om just bonusar. Så sent som i januari 2010 skrev Östros i DN: "Bankernas intresse ska inte stå i strid med vad som är samhällsekonomiskt sunt. Vi måste överväga att använda skatter och avgifter riktade mot dessa banker. Vi är öppna för att se över möjligheten att helt förbjuda bonusar". Vidare har han sagt att bankerna uppvisar en "uppseendeväckande tondövhet".
I dag låter det annorlunda. I SvD ger Östros följande kommentar på att han uteslutande varit kritisk till bankerna tidigare: "Ja, ja, jag är fullt medveten om det och tvekar inte ett ögonblick på att jag varit kritisk mot banker. Men jag har alltid trott på marknadsekonomi". Det var ju ett välkommet besked. Vågar man undra hur djupt just den övertygelsen sitter? Det är väl kul att Östros både tror på marknadsekonomi och numera anser att bankerna själva ska besluta om ersättningar och bonusar. Jag antar att det är lättare att vara vd för Bankföreningen då.
Östros och Persson är helt fria att jobba med vad de vill när de lämnat sina uppdrag som folkvalda. Däremot blir det kanske förvirrande för deras partikamrater och tidigare väljare när de byter åsikter som andra byter skjortor. Det hjälper inte att Östros bedyrar att hans övertygelse sitter "djupt i hjärtat". Det klingar liksom falskt.
Nu är inte Östros och Persson de enda. Även Ingvar Carlsson har haft extraknäck sedan han slutade som statsminister. Carlsson är ordförande i Stiftelsen Bergmancenter på Fårö.