Att Sverige nedrustat sedan kalla krigets slut är förstås ingen nyhet, men på frågan om hur mycket skulle många förmodligen svara ganska lite. Åtminstone sett i absoluta tal, för kostnaderna ligger på runt 40 miljarder kronor år efter år.
Ändå har de reella försvarsanslagen mer än halverats, sett i relation till BNP. Från 2,9 procent 1982 till 1,2 procent i år, enligt uppgifter i SvD.
Att räkna vilken verksamhet som helst i relation till BNP är visserligen vanskligt. Samtidigt beskriver siffrorna en faktisk utveckling, som började redan före det kalla kriget slut (Sverige var i praktiken underrustat vid Berlinmurens fall) och som sedan stadigt fortsatt trots det senaste decenniets allt osäkrare säkerhetspolitiska läge för Sverige. Nedrustningen tycks (möjligen med någon fördröjning) bygga på 90-talets överoptimistiska världsbild, utan vare sig rysk revanschism, global terrorism eller allmäneuropeisk oro i finanskrisens kölvatten.
Väl att lägga märke till har situationen bara förbättrats på marginalen efter den borgerliga valsegern 2006. I huvudsak har nedrustningen fortsatt. Det skapar interna motsättningar inom främst Moderaterna, men är förstås först och främst en besvärande säkerhetspolitisk utmaning de kommande mandatperioderna.
Man bör vara försiktig med historiska analogier, men nedrustningspolitiken har inte utan anledning jämfört med motsvarande utveckling under mellankrigstiden. Då, precis som nu, var innebörden i exempelvis 1925 års försvarsbeslut ett mindre, men vassare försvar (eller krigsmakt, som man sade då). Det blev verkligen mycket mindre försvar, men inte mycket vassare.
Den parlamentariska Försvarsberedningen (där samtliga riksdagspartier är representerade) ska presentera sin omvärldsanalys nästa år och 2014 ska riksdagen sedan fatta ett försvarsbeslut - vilket i vanlig ordning kommer att gälla på fem år. Frågan är: vågar försvarsberedningens ledamöter bortse från såväl kortsiktiga parti- och finanspolitiska hänsyn, som det faktum att 2014 till råga på allt råkar vara ett valår?
Strax före sekelskiftet motsvarade försvarsanslagen ganska exakt två procent av BNP. Om vi hade råd med försvarskostnaderna då, när den potentiella hotbilden var svagare än i dag, varför skulle vi inte kunna hantera de samma i dag? Och hur ska vi annars kunna hantera de ökade kostnaderna med såväl nya stridsflygplan som annan nödvändig materiell förnyelse?
Den obetänksamma nedrustningen har inte bara försämrat försvarsförmågan, utan också gjort återtagningen besvärligare. En ekonomiskt realistisk förstärkning mildrar i motsvarande utsträckning det ovanstående dubbla hotet.