Vem har ansvar för vad du gör? Du eller staten och dess myndigheter? Och framför allt, vem har rätt att säga till dig vad du ska göra med ditt liv och i slutändan din kropp? Frågan aktualiserades av psykiatrikern David Eberhard på debattplats i Aftonbladet tidigare i veckan. Eberhard argumenterar mot det han kallar "hälsomoralismen", han går dessutom så långt att han hävdar att Sverige svämmar över av "hälsofascister"!
Han har en poäng. I dagens svenska samhälle finns det förment goda råd och ibland lagstadgade regler för väldigt mycket som rör den enskilda individen. Lagar och regler som vi alla tvingas följa är en del av samhällskontraktet. Spelregler som gör att samhället i stort fungerar. Vi tar inte varandras saker, misshandlar inte varandra, kör inte bil utan körkort och så vidare.
Sen finns det en uppsjö av saker som kanske inte är lika nödvändiga men där staten ändå anser att den har ett tolkningsföreträde för vad som är bra för individen. Aktuella exempel kan vara EU:s nya tobaksdirektiv som kraftigt beskär cigarettbolagens möjligheter marknadsföra sina produkter. Ett annat är de återkommande förslagen på att införa särbeskattning av livsmedel som innehåller mycket fett och socker. Ett tredje är den huvudlösa idén om att införa köttfria dagar inom såväl skola som äldrevård. Kött är tydligen också farligt eller möjligen moraliskt fel på något sätt. Listan på försök att försvåra eller begränsa individens möjligheter att göra potentiellt dumma val kan göras lång.
Dessutom finns en ännu längre lista med goda råd. Exempelvis hur mycket vin vi "bör" konsumera under en vecka, hur mycket bröd vi bör äta alternativt grönsaker eller den maximala dosen av viltfångad insjöfisk vi bör äta. Hur ofta vi bör ställa bilen och ta cykeln till jobbet i stället. Förment goda råd finns det gott om.
Allt detta görs för det mesta med goda intentioner. Staten och dess många myndigheter delar glatt ut mer eller mindre välsmakande moralkakor om hur medborgarna ska leva sina liv. Utan vidare eftertanke om hur många moraliska pekpinnar medborgarna egentligen orkar att lyssna på.
En väldigt liberal person anser att den fria medborgaren ska få göra allt den vill så länge den inte inskränker någon annan medborgares rätt att göra detsamma. Vill du röka två paket cigg om dagen får du göra det och i samma liberala anda också betala en sjukvårdsförsäkringspremie som motsvarar din risk för framtida behandling för lungcancer. I andra änden av den ideologiska skalan finns de som tror att staten alltid har rätt och därmed en uppgift att fostra medborgaren till en god individ genom ett evighetslångt regelverk för livet. De nordkoreanska statliga frisyrreglerna för män kan tjäna som exempel.
Sverige befinner sig ganska långt från dessa två ytterligheter. Men vi rör oss i fel riktning. Staten i olika former lägger sig i allt mer och det är oroväckande. Nog vet de flesta vad som är bäst för dem själva och deras familj. Färre moralkakor tack.