Federalister och nationalister. Lite så börjar den Europapolitiska debatten se ut. Å ena sidan federalisterna, numera främst företrädda av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som ser ökad överstatlighet som lösningen på alla frågor. Å andra sidan nationalisterna, som helst verkar se att hela unionen går i graven.

Nu är ovanstående bild visserligen överdriven, men det är åtminstone ofta så motståndarna beskriver varandra.

I själva verket kan både federalister och nationalister ha mycket att lära av varandra. Dessutom har vi alla de andra "i mitten" - som sannolikt företräder befolkningsmajoriteten i hela EU. De som ibland vill ha mer överstatlighet, ibland mindre, men varken vill se några större fördragsreformer (åtminstone inte just nu) eller avveckling av den rådande unionen. De som tycker att mer samarbete, mindre konflikter och utveckling av det som redan existerar är rätta vägen att gå.

Till exempel den svenske parlamentarikern Gunnar Hökmark (M), vice ordförande i den konservativt dominerade EPP-gruppen och varm Europavän sedan årtionden. Men för den skull måttligt förtjust i delar av den pågående Europapolitiska debatten.

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet, onsdag, pekar han på möjligheterna att utnyttja dagens regelverk effektivare i den känsliga hanteringen av krisbanker. Alternativet är en överstatlig bankunion, vilken många dock motsätter sig och sannolikt också kräver fördragsändringar som det kan ta lång tid att genomdriva.

Hökmark har en relativt central roll i processen, som rapportör åt Europaparlamentet. I stället för en formell bankunion föreslår han tre regelskärpningar.

Först och främst bör bankkrislagstiftningen syfta till att skärpa bankernas ansvar för uppkommande risker och förluster. Vidare får eventuella lån till banker inte vara ansvarslösa, utan bygga på en realistisk kreditvärdering. Det offentliga får alltså inte framstå som ett allmänt ymnighetshorn i kristider, varför Hökmark slutligen föreslår olika strategier beroende på om det handlar om enskilda bankkriser eller en övergripande systemkris. I det förra fallet bör staters och unionens intresse av att ingripa vara mycket mindre än i det senare.

Dessutom kan Hökmark tänka sig att förstatliga banker! Komiskt med tanke på hans moderata bakgrund (även om hans gamle partikamrat Bo Lundgren har en viss vana i konsten), fast han skyndar sig att tillägga att det handlar om tillfälliga åtgärder. Dessutom vill han att det ska vara de enskilda medlemsstaternas skyldigheter att agera och då bara som en sista utväg.

Räcker detta? Om inte, kan förstås en formell bankunion aktualiseras. Men alldeles oavsett vad man anser om den faktiska överstatlighet detta skulle innebära, kommer införandet sannolikt att ta åratal att genomdriva. Den tiden har vi faktiskt inte.