Ett av de fastaste inventarierna i svensk politisk mytologi är uppfattningen att året 1986 markerar slutet på en historisk epok och början på en annan. Fram till dess varade, om inte annat i eftervärldens sinnen, efterkrigstidens rekordår. Därefter började den nya tiden, med avregleringar, TV3, moderatledd regering och tio procents arbetslöshet. Ungefär så.
En anslående berättelse, men den är naturligtvis inte sann.
För knappt två veckor sedan hade Maud Nycander och Kristin Lindströms film Palme biopremiär. Filmen är en del av en våg av Palmenostalgi och dito-fascination, vilket kanske delvis förklarar att den har slagit rekord genom att vara den svenska dokumentär genom historien som går upp på flest biografer.
Filmmakarnas uttalade ändamål är att nå ut till en yngre publik, för att berätta om en person som var en självklar fixpunkt under decennier men vars minne nu - fruktar i vart fall filmskaparna - börjar blekna. Såtillvida ligger det onekligen något evangeliserande över filmen.
Detta till trots är den ingen hjältesaga eller propagandafilm, utan förvisso en intressant och belysande glimt av svensk politiks nutidshistoria. Men fastän Nycander och Lindström försäkrar att man inte vill mytologisera Palme, utan visa människan så som han var med sina fel och brister, så blir resultatet omvänt. För vad är en människa vars privata hemvideofilmer är så intressanta att de visas för fulla hus om inte en legend?
Det verkar som om svensk politik är ständigt oförmögen att undkomma Palmes ande. Och trots att tidsandan - Gud ske lov - befinner sig ljusår från den som Palme verkade i så är det anmärkningsvärt mycket av Palmes politiska arv som lever kvar i hög välmåga.
Det som utmärkte Palme som politiker var skarpa brott mot tidigare politiska självklarheter, på område efter område. Förbluffande nog är det mycket av detta som vi i dag upplever som normaltillstånd.
Utrikespolitisk antiamerikanism och ett tveksamt förhållningssätt till antidemokratiska rörelser i tredje världen (så länge de är röda) är ett exempel. Högskattesamhället är ett annat. Innan Palme blev statsminister var det totala skattetrycket cirka 35 procent av BNP. När han lämnade scenen var det väl över 50 procent, och alla försök att tvinga ner skattetrycket till genomsnittliga OECD-nivåer bedöms som extremism.
Palme var förvisso nästan hypnotiskt karismatisk, och onekligen otroligt begåvad. En renässansmänniska av ett slag som politiken numera allt mer saknar.
Men att så mycket av hans arv har blivit heliga kor är ändå svårt att förstå. Kubavännen och förstatlighetsivraren Palme stod för värden som de flesta av oss inte omhuldar i dag. När han tragiskt mördades 1986 låg för övrigt den svenska modellen och dess rekordår redan i spillror. Inte trots, utan delvis tack vare Palme, som till exempel misslyckades med att se marknadsekonomins och det fria näringslivets roll i det svenska ekonomiska undret.
Att veta vem Palme var och vad han stod för är nödvändigt för att förstå svensk politisk historia. Men hans ande förtjänar inte sin piedestal.