Greklands två största fackförbund hade i går utlyst generalstrejk. Enligt Stathis Anetis som är talesman för det största fackförbundet i den privata sektorn är det den 24:e strejken de senaste två åren! Budskapet den här gången, som skiljer sig marginellt från de tidigare 23, är att nu är det nog. Folket påstås inte klara mer i form av åtstramningar och offentliga besparingar.

För tillfället pågår förhandlingar mellan den grekiska regeringen och de internationella långivarna, IMF och EU om villkoren för nya lån och avbetalning av de gamla. Möten som uppges kärva rejält. Långivarna vill att 12 miljarder euro ska skäras bort för att bevilja nya lån. Dessutom talas det om att pensionsåldern ska höjas från 65 till 67 år.

Onekligen besk medicin och det är lätt att förstå att kriströtta greker gärna ventilerar sitt missnöje. Samtidigt går det knappast att skylla på omvärlden för Greklands problem. Grekerna har genom åren röstat fram politiker som lovat mycket och lånat mycket. Generösa transfereringssystem och en outvecklad ekonomi har lagt grunden för dagens djupa kris. Att uppväga decennier av relativt vanstyre är inget som sker snabbt eller enkelt. Dessutom verkar delar av den politiska ledningen fortfarande tro att det är mer generös populism som är lösningen på dagens problem. Stundvis har man dessutom gått till absurda och patetiska personangrepp på Tysklands förbundskansler Angela Merkel som får klä skott för "långivarnas" hårda linje.

Lite längre västerut pågår demonstrationer i Madrid. Även där handlar det om missnöje med förväntade besparingar som regeringen lägger fram i dag, torsdag. Läget i Spanien är förvisso bättre än i Grekland, men krisens effekter syns tydligt även på Iberiska halvön.

Ett folkligt missnöje med neddragningar och besparingar är begripligt till viss del. Samtidigt är, främst de grekiska, protesterna något märkliga. Saknas insikten om orsakerna bakom det faktum att den grekiska nationen närmar sig statsbankrutt? Kontrasten är exempelvis slående till hur Estland hanterade sin statsfinansiella kris för ett par år sedan. Sänkta reallöner och drakoniska neddragningar drabbade befolkningen hårt. Ändå genomfördes inte en enda demonstration mot politiken. Estländarna bet ihop, kämpade sig igenom och har i dag sanerat sin ekonomi. En resa som på intet sätt var smärtfri. Kanske är det så enkelt att de estniska politikerna är bättre pedagoger än kollegerna i Grekland och Spanien. Eller så är krismedvetandet större i Estland. Säkert är att förmånerna som försvann var mindre från början i Estland.

Hur den 24:e generalstrejken i Grekland utfaller vet vi inte. Mer givet är att den grekiska ekonomin på intet sätt lyfts av att landet med någon veckas mellanrum gör nationellt halt på stället och gatorna fylls med plakat och demonstranter.