Detaljerna i avslöjandet kring Telia Soneras affärer i Uzbekistan, som SVT:s Uppdrag granskning avslöjat, är delvis skrämmande. Hur kan ett bolag av Telia Soneras storlek betala ut över två miljarder kronor till ett brevlådeföretag på Gibraltar som påstås ägas av en 25-årig kvinna vars huvudsakliga merit är att hon är kamrat till diktator Islam Karimovs dotter?
Att det pågår tre undersökningar, en rysk, en svensk och en schweizisk, om korruption är knappast förvånande. Och även om Telia Sonera skulle ha agerat både legalt och korrekt är det förvånande hur affärerna sköts. Brukar dylika summor betalas ut utan kontroll av vart pengarna hamnar?
Att göra affärer med regimer av Uzbekistans kaliber är alltid komplicerat. Rimligen visste Telia Sonera, som är mycket aktiv i regionen sedan flera år, om förutsättningarna. Att man då inte var mer försiktig tyder på vårdslöshet alternativt en synnerligen godtrogen inställning.
Staten är en av huvudägarna till Telia Sonera som i sin tur genererar intäkter till statskassan.
Om bolaget medvetet mutat sig till en 3G-licens borde åtgärderna vara på förhand givna. Samtidigt måste det eventuella ansvaret fördelas även på ägarna. Den svenska staten kan inte acceptera att bolag den delvis äger agerar hur som helst i omvärlden.
Telia Sonera säger sig välkomna en utredning.
En annan form av utvärdering lär göras av marknaden och förhoppningsvis av ägarna.