Fullt krig råder just nu i de svenska hamnarna, fast det går ändå relativt lugnt till. Än så länge handlar det mest om nedlagt arbete under övertid och stoppade korttidsanställningar. Norrköpingsborna har knappast noterat att också vår hamn är indragen i konflikt.
Då hade förstås en lärarstrejk fått större genomslag, men nu blev det ingenting. I sista stund enades parterna om ett för lärarna jämförelsevis generöst avtal, vilket i år ger ett lönelyft om 4,2 procent. Det är mer än vad i princip alla andra grupper får, om än från en relativt låg nivå.
Många lärare är dock missnöjda. Det är ytligt sett lite svårbegripligt, men enklare att förstå givet de förhoppningar lärarnas båda fackförbund ställt ut tidigare. Deras ingångsbud låg på långsiktiga löneökningar om 10 000 kronor i månaden!
Vad lärarnas fackliga företrädare har tagit fasta på är att högre lön förmodligen är det bästa sättet att komma till rätta med dagens lärarbrist. Att bygga ut utbildningarna ytterligare gör föga nytta, eftersom det i praktiken ofta råder fri intagning i dag - om platserna över huvud taget fylls. Samtidigt kommer behoven att öka under många år eftersom avgångarna är stora och omsättningen bland yngre lärare relativt hög.
Givet dessa omständigheter är det lättare att förstå enskilda lärares missnöje.
Förutom en del verbala övertramp finns det emellertid en annan sida av saken också, nämligen kommunernas betalningsförmåga.
Lärarfackens motpart Sveriges kommuner och landsting (SKL) fruktar att många kommuner kan få ekonomiska problem på grund av läraravtalet. Här i Norrköping föreföll till exempel kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) bekymrad över utsikten av kraftiga löneökningar, men försäkrade att det fanns utrymme för att hantera dessa i budgeten som presenterades i veckan.
Risken är förstås att kommunerna försöker kompensera genom sig genom färre nyanställningar eller andra besparingar inom skolan. Fast då kan det också tänkas att fler flyr yrket. I värsta fall är man snart tillbaka på ruta ett.
Långsiktigt har fackförbunden en poäng i att om läraryrkets status ska höjas permanent behövs det långsiktigt också stora lönelyft. Fast att gå ut med dessa i en enskild avtalsrörelse var orealistiskt och invaggade sannolikt många medlemmar i falska förhoppningar.
Över huvud taget kan man inte se lärarfrågan som ett problem vilket går att lösa i en eller ens flera avtalsrörelser. Snarare handlar det om en långsam anpassning på flera plan, där det större antalet friskolor långsiktigt sannolikt kommer att pressa lönerna uppåt genom att locka till sig de bästa lärarna.
Ytterst är det en fråga om tillgång och efterfrågan. Vill vi ha bra lärare behöver vi bättre utbildningar samtidigt som vi accepterar, ja välkomnar högre löner - men också större lönespridning och insikten att vissa jobb faktiskt ska vara bättre betalda än andra.