Få länder har genomlidit sådana djupgående och uppslitande konflikter de senaste tjugo åren som Somalia. Sedan inbördeskriget bröt ut 1991 har landet i princip levt i ett statslöst tillstånd.
Sedan 2009 har den radikalislamistiska terrorgruppen Al-Shabaab varit det största hotet mot landets väg tillbaka till relativ stabilitet. Al-Shabaab strider för att upprätta en teokratisk diktatur grundad på sharia. Det senaste året har Al-Shabaab emellertid trängts tillbaka; under 2011 lyckades somaliska regeringsstyrkor med stöd av Afrikanska unionen (AU) till exempel tränga tillbaka milisen från Somalias huvudstad Mogadishu. Nu fortsätter framgångarna.
Under natten till fredag genomförde AU-styrkor, ledda av den kenyanska armén, en vågad och förhållandevis komplicerad amfibieoperation, och landsteg strax norr om hamnstaden Kismayo i södra Somalia - ett av Al-Shabaabs kvarvarande fästen. Operationen lyckades och Kismayo är sedan igår i somaliska och kenyanska händer. Därigenom är utsikterna för en fredlig och stabil framtid i regionen bättre än på länge. Inte bara har Kismayo tidigare fungerat som piratbas utan också som underhållshamn för Al-Shabaab. Med detta är det nu slut.
Den skickligt genomförda operationen visar också med all önskvärd tydlighet att den vanliga vänsterberättelsen om hur västliga stormakter i eget intresse dominerar koloniala knähundar saknar substans. Kenya, eller den somaliska regeringen, slåss inte i första hand för EU:s eller USA:s intressen, utan för sina egna nationella intressen.
Förvisso sammanfaller dessa ofta. Att försvara parlamentariskt demokrati mot såväl kommunism som islamism har varit ett ständigt återkommande utrikespolitiskt mål i västvärlden, men frihet (inklusive marknadsekonomi) och demokrati leder de facto till fred, och i längden även till materiellt välstånd.
Precis som det är viktigt att vi tror på våra idéers kraft, såtillvida att vi tror att de kan ha positiv relevans för människor också i andra samhällen i andra delar av världen, så är det också viktigt att vi till fullo förstå hur viktiga allierade många av de länder som slarvigt benämns "utvecklingsländer" är.
Det är i den så kallade tredje världen, av andra länder än Nato-anslutna OECD-medlemmar, som kampen mot terrorism och förtryck i huvudsak förs.
Man måste förvisso vara uppmärksam på att ivern att hitta vänner där man har ont om sådana kan göra att man sluter tvivelaktiga allianser. USA:s förhållande till diktaturer i Sydamerika i syfte att stävja kommunismens spridning var inte alltid helt sund, och idag debatterar vi vår relation till länder som Saudiarabien.
Men precis som vi väntar oss att länder i Afrika och Mellanöstern ska lita till vår goda vilja måste vi lita på dem. Det tunga lasset i kampen mot världsterrorismen, mot irrläror och mot bakåtsträvande dras förvisso inte av välmående Natoländer. Det lasset dras av västtillvända, framstegsvänliga länder som Kenya, som slåss för en bättre framtid för sig själva och sin del av världen.