Det är inte alltid, för att inte säga sällan, som riksnyheter från min hemstad Landskrona varit positiva. Oftast handlar det om gänguppgörelser eller som senast i går, ett hedersmord som kanske hade gått att förhindra. För något år sedan stängde det fackliga skyddsombudet en grundskola efter att personalen beskjutits med fyrverkerier inomhus!

I veckan kom dock en annan typ av nyhet som dessutom har betydelse för många andra kommuner i landet. Det var efter beskedet om det nya, redan hårt kritiserade, läraravtalet som det på Ekot dök upp en kort artikel om att Landskrona kommer att höja lärarnas löner betydligt mer än det nya avtalet stipulerar. Eller snarare kommunfullmäktige har beslutat att tillstyrka pengar för ett lärarlönelyft som kommer att ge en del, inte alla, lärare ett lönepåslag som i vissa fall är dubbelt så mycket som det nuvarande avtalet ger. Det handlar alltså inte om att smeta ut lönehöjningen över hela lärarkollektivet, de bästa lärarna kommer att få betydligt mer än sina kollegor. Tomas Johansson, chef för utbildningsförvaltningen säger till Ekot "Då bedömer vi det som realistiskt att till 2013 har våra bäst betalda lärare fått ett lönelyft med 10 000 från 2011".

Det här applåderas, intressant nog, av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén som besökte kommunen tidigare och då ansåg att fler kommuner borde ta efter Landskronas exempel. Att Sirén vill ha stora lönepåslag är inget konstigt, men att hon vill se sådana skillnader i lönesättning mellan sina medlemmar förvånar mig. Individuell lönesättning borde förvisso leda till en större lönespridning, men i normalfallet brukar alla i slutändan få ungefär lika mycket eller lite. Vilket är ett tacksamt utfall för fackförbund som dels kan säga att det ska råda individuell lönesättning och dels slipper kritik mot att vissa får mer än andra eftersom alla får lika. Facken lyckas äta kakan och samtidigt behålla den.

Alla tycks vara överens om att bra pedagoger ska ha bättre betalt, men ingen pratar om att det i praktiken innebär att en del kommer att få mindre. Hur ska Sirén och de andra fackbasarna hantera att lönenivåerna med tiden kommer att variera en hel del inom lärargruppen?

Samtidigt måste frågan om vad som kännetecknar "en duktig lärare" hanteras. Hur sätter man upp kriterier för ett gott resultat och hur bedöms det rättvist? Ingen klass är den andra lik och givetvis finns det svårare och lättare utmaningar för pedagogerna.

Att avgöra vilka lärare som i första omgången ska få de stora lönepåslagen är ingen enkel uppgift.

Lärarfacken säger sig vara nöjda med det nya avtalet, lärarna är det direkt motsatta och det ställs krav på avgångar i facktoppen. Samtidigt finns det uppenbarligen, som i Landskrona, en politisk vilja att ekonomiskt prioritera lärarnas insatser. Att man dessutom gör det med ambitionen att belöna de duktigaste känns välkommet osvenskt.

Sirén har en poäng i att andra borde ta efter Landskrona, men jag är inte säker på att hon verkligen inser vilka spänningar det kan skapa inom medlemskollektivet.