Vi vänjer oss. I sig oroande nyheter kan bli så vanliga att allvaret slutar sjunka in. Fast till sist når alla politiska situationer sin brytpunkt och nu kan det grekiska sammanbrottet vara nära.

Ytligt är det ungefär som tidigare. Lite sämre för var dag, lite fler strejker som inte gör någon nytta och reformer som lyser med sin frånvaro - delvis på grund av politisk inkompetens, delvis eftersom ständiga besparingar äter upp reformutrymmet.

Greklands långivare har än en gång stoppat utbetalningarna och då är statsbankrutten aldrig långt borta.

Staten behöver spara ytterligare tretton miljarder euro!

Frågan är till vilken nytta? Efter fem år av krympande ekonomi råder i praktiken depression och inget ljus syns i tunneln. Nästa år väntas ekonomin krympa med ytterligare fyra procent.

Att i detta läge ställa in betalningarna och lämna euron vore ett bittert öde för grekerna och en farlig politik för övriga Europa. Men om alternativet är fortsatt kräftgång?

Förr eller senare riskerar dagens ekonomiska problem att omsättas i motsvarande politiska - och då går inte ens demokratin säker. Som bekant är en revolution aldrig mer än tre frånvarande måltider bort.

För dess egen, men också för den europeiska stabilitetens skull måste Grekland räddas. Fast innebär det att slå vakt om euron till vilket pris som helst?