Publiceringen av de smygtagna bilderna på det mindre klädda brittiska kronprinsparet har startat en stundvis ganska intressant debatt om var gränserna för vad som får och bör publiceras ska gå. Publiceringen skedde först i Italien, men tidningar i andra länder har följt efter. Det brittiska hovets insatser för att stoppa bilderna har varit förgäves även om de förmodligen kommer att tilldömas skadestånd i slutändan, vilket
redan hänt i Frankrike. Även i Sverige har
bilderna publicerats av veckotidningen Se&Hör.

Sedan dess har debatten tagit fart i Sverige.
I veckan skrev hovets auditör Axel Calissendorf på debattplats i Dagens Nyheter om behovet av ny lagstiftning på integritetsområdet. Han argumenterar för att de smygtagna bilderna saknar allmänintresse och det ligger onekligen en del i det. Någon dag senare skriver två kristdemokrater, en riksdagsledamot och en före detta riksdagsledamot, en debattartikel i Expressen där man torgför ungefär samma argument. Kristdemokraterna var det enda parti som reserverade sig mot Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande, där frågan om grundlagsskydd för den personliga integriteten avfärdades. Yttrande- och tryckfriheten anses väga tyngre. Ett antal utredningar har genom åren nått ungefär samma slutsats.

Yttrandefrihetskommitténs sekreterare Nils Funcke replikerade omgående Calissendorf och påpekade bland annat att tvingande lagstiftning sannolikt kommer att minska intresset för självsanering via Pressombudsmannen (PO) och pressens opinionsnämnd (PON).

Den svenska lagstiftningen på området får anses synnerligen solid i jämförelse med andra länder. Däremot är yttrande- och tryckfriheten inte absolut. Det finns begränsningar även i Sverige. Man får till exempel inte kränka eller förtala.

Media hamnar stundvis i en gränsdragningsproblematik där valet att publicera står i relation till den enskildes rätt till privatliv. I fallet med bilderna på det brittiska kronprinsparet gjorde Se&Hör en bedömning som ingen annan svensk tidning gjort ännu. Huruvida bilderna ska anses vara av "allmänintresse" kan definitivt diskuteras.

Att ändra och begränsa i grundlagarna som berör yttrande- och tryckfriheten är fel väg att gå. Yttrandefrihetskommittén föreslog dock att regeringen skulle se över möjligheterna att öka skyddet för den enskilde utanför grundlagarna.

Samtidigt måste media generellt ta ett betydande ansvar om man ska kunna vara trovärdig när man argumenterar för självsanering. I riksdagen motioneras det återkommande om krav på begränsningar för media och "stärkt skydd" för den enskilde. Media kan med andra ord inte luta sig nöjt tillbaka. Antingen håller man rågången och följer de pressetiska reglerna eller så kommer kanske nästa Yttrandefrihetskommitté att nå en annan slutsats.

Vi ska vara stolta över våra grundlagsskyddade rättigheter men också inse att det finns ett betydande ansvar kopplat till rätten att uttrycka sin åsikt och publicera den.