"Fick Jimmy Carter att framstå som fantastisk." Kolumnisten Charles Hurt i Washington Times var inte nådig i sin kritik av president Barack Obamas misslyckade insats under tv-debatten i Denver, Colorado mot utmanaren Mitt Romney.
Alla var inte lika elaka i sina omdömen, men undertonen går igen överallt: Romney vann, delvis tack vare egna förtjänster men framför allt för att Obama var så svag. Även om det från en svensk horisont kan vara svårt att hänga med i svängarna i en debatt som primärt handlar om amerikansk inrikespolitik, kunde vem som helst notera skillnaden mellan den debattglade och pedagogiske Romney och den defensive och lite buttre Obama, som emellanåt till och med stakade sig.
Utan att bli ohövlig, gick Romney till frontalangrepp med en lyckad blandning av detaljerade förslag och personliga erfarenheter på gräsrotsnivå. Obama framstod däremot som byråkratisk och nästan lite elitistisk. Han ägnade sin möda åt att försöka framställa Romneys ekonomiska politik som orealistisk.
Det bet inte. Kanske för att förtroendet för hans egen politik inte är den bästa. Att till exempel skylla ekonomiska problem på företrädaren George W Bushs politik framstår inte bara som billigt, utan delvis också oriktigt.
Till skillnad från vad som förefaller vara vedertagen sanning i exempelvis svensk debatt var det inte primärt Bushs fel att statsskulden började skena. Under dennes tid vid makten var skulden, som del av BNP, relativt konstant (trots krigen i Afghanistan och Irak), medan densamma grovt talat fördubblats sedan Obama tillträdde.
Medan inkomsterna krympt på grund av krisen har utgifterna fortsatt öka.
Denna nya version av New Deal har emellertid inte givit många nya jobb eller skapat tillväxt. Romney var inte heller sen att påpeka hur Obamas satsning på så kallade gröna jobb gett klen utdelning.
Ibland går det alltså att förstå presidentens defensiva attityd. I andra fall är det mer svårbegripligt. Med alla dess brister kan man till exempel tycka att sjukvårdsreformen borde vara något Obama är stolt över. Varken på den eller någon annan väsentlig punkt vann han ens en delseger under debatten i Denver och inte heller lyckades han (synnerligen överraskande) utmana Romney för dennes många olika besked i viktiga frågor tidigare under valrörelsen.
Kort sagt: Han lyckades inte leverera när han behövde det som mest.
Och på något sätt känns det typiskt för stora delar av hans presidentskap. Goda avsikter, ibland också en frejdig inledning. Men ingen avslutning. Oavsett om man talar om statsfinanserna, sysselsättningen eller utrikespolitiken är det uppenbar att många förhoppningar under mandatperioden runnit ut i sanden.
Lite grand som - Jimmy Carter.
Valrörelsen är uppenbarligen inte annorlunda. Den ledning Obama haft i opinion och debatt har han slarvat bort efter fiaskot i Denver. Presidentvalet är förstås inte avgjort på något sätt, men frågan är om inte Romney tagit ledningen på upploppet.
Dagen till ära hade Romney valt en röd slips - Republikanernas traditionella partifärg - och utgången av debatten i Denver kan passande nog bara beskrivas som en ovanligt klarröd seger.