Jag är nyligen hemkommen från New York och jag känner mig, trots höstens kalla intåg, förväntansfull efter resan. Syftet var att delta i FN:s generalförsamlings årliga öppnande och för min del präglades veckan till stor del av sammankomster med den särskilda högnivåpanel, som tillsammans ska arbeta för att ta fram en vision om en global utvecklingsagenda efter millenniemålen.

Sedan millenniemålen formulerades har mycket hänt. Fattigdom har bekämpats och hunger har minskats. Afrika är den kontinent i världen som har snabbast ekonomisk tillväxt, fler och fler individer har under de senaste åren krävt sina demokratiska rättigheter i länder där dessa historiskt sett inte bedömts vara självklara. Världen blir bättre vilket skänker mig hopp. Samtidigt påminns vi dagligen om problem och utmaningar som minst sagt är bekymrande. Bakslag för demokrati, demografisk utveckling, sviktande stater, livsmedelssäkerhet, bristande tillgång till energi, klimatförändringar och naturkatastrofer för att nämna några exempel. Vi är med andra ord inte framme vid målet ännu. Det är kanske därför jag är så full av iver efter alla möten i New York, för det finns så mycket kvar att göra vilket jag tar med mig in i panelens kommande arbete.

Ytterligare något som berör mig är den pågående krisen i Syren. Det är omöjligt att inte förfäras över det som sker där varje dag. Runt 2,5 miljoner människor är i akut behov av hjälp, över 250 000 har flytt sina hem undan kriget, 30 000 personer har mist livet. Listan på krigets förfärliga konsekvenser kan tyvärr göras lång. Rapporter vittnar om att en lösning till krisen är avlägsen vilket är oroande. Som det ser ut nu kommer det att bli en lång, mörk och kall höst för alla de syrier som varje dag kämpar för sin överlevnad och för sina grundläggande fri- och rättigheter.

Vi gör vad vi kan för att få till stånd en lösning. Regeringen driver en hård linje i FN och EU och vi stöttar konsekvent oppositionen och det särskilda sändebudet Brahimi. Vi har hittills givit 200 miljoner kronor i humanitärt stöd och vi är en av de största givarna i regionen. Vi försöker på så sätt minska lidandet för människor som är kvar i landet och de som är på flyende fot.

Trots allt det fruktansvärda som varje dag utspelar sig i landet slås jag ofta i kristider av omvärldens engagemang och medmänsklighet. Detta fick jag inte bara uppleva under förhandlingar i FN, utan även i söndags då jag deltog i en Syrien-manifestation i Linköping som anordnades av MUF. Manifestationen genomfördes för att rikta ljuset mot syriernas intensiva kamp för fred och frihet. Flera ungdomsförbund var där för att visa sitt stöd, och förbipasserande linköpingsbor stannade upp i sin höstpromenad för att lyssna på tal och för att tända ljus. Det som hände på stortorget i söndags visar att avståndet mellan Östergötland och mellanöstern inte är så stort, och att alla insatser, även härifrån behövs.

När livet här hemma i Sverige och Östergötland fortskrider som vanligt, är det viktigt att skänka alla de människor som kämpar mot fattigdom eller för sin frihet en tanke.