Återtåget har börjat. Nästa år bantas den svenska kontingenten i Afghanistan och 2014 ska i princip alla soldater lämna landet. Det får redan inom kort dramatiska effekter för verksamheten.
Till nästa sommar ska drygt en tredjedel av den samlade styrkan resa hem. Men Sverige är inte ensam, återtåget fortgår på bred front och i den del av norra Afghanistan där vi verkar krymper också samarbetsländerna Finland, Norge och Lettland sina kontingenter.
I praktisk verksamhet innebär det att "vi släpper flankerna", för att citera överstelöjtnant Patrick Karlsson vid armétaktiska staben, intervjuad i Svenska Dagbladet fredag. Hela den rörliga styrkan i Mazar-e Sharif kommer i praktiken att utgöras av ett lettiskt insatskompani ...
Bortom försök att försköna det hela handlar det förstås om en på många sätt förtida reträtt på vinst och förlust. Huruvida den afghanska krigsmakten är stark nog att helt på egen hand hantera den talibanska utmaningen kan diskuteras.
Tanken bakom successiv reträtt kan ytligt sett förefalla rimlig, men det går inte att banta en militär styrka utan att riskera soldaternas säkerhet utan att också acceptera en påtagligt försämrad ambitionsnivå. Följaktligen kommer huvuddelen av dagens egentliga verksamhet att avvecklas redan de kommande månaderna.
Återstoden blir en lednings- och underhållsstyrka med begränsad betydelse för den fortsatta utvecklingen. Till exempel kommer Stridsfordon 90 fortsatt att finnas på plats, men utan personal. Sådan får vid eventuellt behov att flygas in från Sverige ...
Huruvida detta är ett hedersamt återtåg kan ifrågasättas, fast politiken dikteras ytterst inte i Stockholm - utan i Washington. President Barack Obama har beslutat att den amerikanska närvaron ska snabbavvecklas 2014. Därmed blir det i praktiken ogörligt för andra länder att fortsätta verka i Afghanistan.
Närvaron har varit lång nog, men Obamas beslut innebär ett risktagande och i vanlig ordning kan man undra över i vilken utsträckning presidentens agerande samordnats med andra staters önskemål. Liksom i många andra frågor, till exempel missilförsvar i Europa eller globala klimatfrågor uppvisar Obama en viss arrogans.
Efter att Osama bin Laden likviderats (i Pakistan) anser Vita huset sannolikt att den säkerhetspolitiska betydelsen av fortsatt närvaro i Afghanistan har minskat betydligt. Obama chansar på att det inte blir någon storskalig återkomst för talibanerna och är beredd att bortse från "bagateller" som sämre säkerhet för folket och nygammalt kvinnoförtryck på vägen.
Sverige har bidragit med en relativt stor och nog så kostsam närvaro. Insatsen har kostat flera svenska soldater livet, andra har i varierande utsträckning skadats vid sammandrabbningar. Det är bedrövligt om det vi lyckats uträtta nu riskeras bara för att den amerikanske presidenten saknar en helt genomtänkt utrikespolitik.