Det är möjligen delvis en stereotyp, men ingen elak karikatyr, att Finland i många avseenden befinner sig 10-20 år bakom Sverige. Att det inte är en elak karikatyr beror bland annat på att detta inte sällan verkar till Finlands fördel.

Att flanera längs Esplanaden i Helsingfors och sitta på någon av de många anrika kaféerna kan onekligen ge en fläkt av ett Sverige från det nära förgångna. Samma sak gäller den politiska debatten. Just nu förs i Finland samma debatt som fördes i Sverige under 90-talet, nämligen den om det storskaliga invasionsförsvarets framtid och förutsättningar.

Finlands överbefälhavare Ari Puheloinen uttryckte i ett tal för några veckor sedan oro över att försummade investeringar i utrustning redan länge har urholkat finsk försvarsförmåga, samtidigt som han ser att nya besparingar är ofrånkomliga. Han menar att för att klara en godtagbar kvalitativ nivå så måste ambitionen att försvara hela Finland överges (i Sverige är målet att Försvarsmakten ska kunna "försvara hela Sverige" sedan 2010 formellt avskaffat). Samtidigt rapporterar finska Hufvudstadsbladet att finska försvaret, i ett "första skede", minskar antalet anställda med närmare 15 procent. Det låter som Sverige 1996.

Det står således klart att Finland står inför en frivillig eller ofrivillig omställning av sitt ännu numerärt mycket omfattande invasionsförsvar.

Och, som försvarsbloggaren "Wiseman" skriver i det utrikespolitiska nätmagasinet Frivärld Magasin (1/10) så förefaller det osannolikt att Finland i kommande neddragningar kommer att prioritera försvaret av norra Finland - som fungerar som uppmarschområde inför ett hypotetiskt angrepp mot Sverige österifrån.

Att detta får implikationer för Sverige behöver knappt påpekas. Den svenska försvarspolitiken bygger på en avvägning mellan kostnad och militärt hot som inte längre gäller. Efter Sovjetunionens fall låg ett relativt välrustat Finland mellan Sverige och det enda tänkbara konventionella hotet, samtidigt som hotbilden framstod som extremt låg. Den då rimliga slutsatsen var att försvaret var överdimensionerat.

Man kan förvisso inte hävda att det i dag finns ett akut invasionshot mot Sverige. Men sedan 2000 har Rysslands återtagningsförmåga successivt ökat och tidigare i år tillkännagavs att Ryssland fördubblar sina försvarsutgifter fram till 2013 - till motsvarande 600 miljarder euro. 1993 års balans mellan hot, kostnader och militär slagkraft har helt enkelt kastats om drastiskt. Verkligheten har förändrats. Om vi gör anspråk på en försvarspolitik som är förankrad i verkligheten borde det leda till handling.

För övrigt förefaller Finland på många områden befinna sig inte efter, utan åtskilliga år före Sverige och har övervunnit neuroser som fortfarande fjättrar svenskt politiskt tänkande. I Finland är Nato-medlemskap numera en fråga som finns på den politiska agendan, som ett verktyg att öka säkerheten i en osäker värld. Det är ett verktyg som inte heller vi på den här sidan av Östersjön har råd att avfärda utan vidare.