Stefan Löfvens smala lycka är att mycket är relativt i vår värld - inte minst svensk inrikespolitik. I jämförelse med Mona Sahlin och framför allt Håkan Juholt är han helt enkelt en mycket bättre partiledare.
Fast då lägger vi också ribban bra lågt. Det räcker att gå till Göran Persson för att lägga märke till klasskillnaden. Och en jämförelse med bioaktuelle Olof Palme ska vi inte tala om ...
"Siffertrixare" kallade Löfven de borgerliga partiledarna i ett ovanligt fyndigt inlägg under gårdagens partiledardebatt i Sveriges television. Men han var inte mycket bättre själv. Det bollades många miljarder fram och tillbaka, medan de ideologiska motsättningarna var ganska små. Till och med Jimmie Åkesson gjorde sitt bästa för att vara en del av gänget.
Fast när det gäller invandringen är han förstås lika hopplöst isolerad som tidigare. I går fick han svar på tal av alla de andra partiledarna - fast såväl Fredrik Reinfeldt som andra påpekade att vi står inför besvärliga utmaningar. Kan ju vara klokt att erkänna detta, alldeles oavsett vad man anser om Sverigedemokraternas politik.
De "mindre" partiledarna har det överlag inte helt lätt. Kanske lyckades ändå Annie Lööf sticka ut, bland annat genom ganska skarpa angrepp på oppositionens förslag om höjda skatter och avgifter. För Åsa Romson blev det däremot riktigt pinsamt när hon knappt ville svara på vad Miljöpartiets förslag till flygskatt skulle innebära i form av betydligt dyrare flygbiljetter. Det är ju en sak att tala om "rimliga" skattehöjningar, en annan att stå för effekterna.
Att vara medvetet vag tycks dock ha sina förtjänster, åtminstone om man ska analysera Löfvens debatteknik. Vi fick följaktligen inga besked om vilket regeringsalternativ han vill representera, inte heller om det blir något förbud mot vinstdrivande företag inom välfärdssektorn.
Det duger något så när hittills, inte minst eftersom alliansen med Reinfeldt i spetsen var ganska defensiv under debatten. Årets budgetdiskussion torde dessutom ha gjort många människor förvirrade. Plötsligen är det regeringen som vill "slösa" och Socialdemokraterna "snåla".
Men alldeles oavsett vad man tycker om Alliansens politik är det förstås inget slöseri regeringen presenterar. Istället kan man som Lööf konstatera att man nu faktiskt gör en del av vad oppositionen tidigare kritiserat regeringen för att inte göra!
Socialdemokraterna - liksom de andra rödgröna partierna - saknar däremot trovärdighet i konsten att spara. För en gångs skull går det till och med att hålla med Åkesson, när han påpekar att i våras krävde Socialdemokraterna minsann en mer expansiv politik!
Reinfeldt var inte särskilt spännande, men lika habil och trygg i sin roll som tidigare. I ärlighetens namn imponerar samtidigt Löfvens lugn och hans deklarerade pragmatism utgör definitivt en utmaning.
Fast i retorik och politisk slagkraft har han fortfarande en bit kvar till Göran Perssons nivå.