Det är spartider i högskolevärlden. Nästa år minskar anslaget med 700 miljoner kronor, vilket motsvarar upp emot 10 000 studieplatser. Regeringen försvarar sig med det logiska argumentet att ungdomskullarna blir mindre.
Samtidigt är söktrycket stort. Förklaringen är förstås den kärva arbetsmarknaden. Många sätter sitt hopp till högskolan. Men vad är egentligen en examen eller en fullgjord kurs värd i dag?
På DN Debatt, måndag, skriver doktorn i nationalekonomi Per Sonnerby att många studerar längre än vad de skulle behöva. Sonnerbys attityd till exempelvis humaniora är visserligen stabbig, men han konstaterar samtidigt inte utan anledning att "allt fler studenter med sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år".
Förkunskaperna är en sak för sig. Högskolan ska naturligtvis inte vara något substitut för ett dåligt gymnasium! Samtidigt varierar kvaliteten på högskoleutbildningar sannolikt mer än någonsin. Vissa utbildningar är populära och leder nästan garanterat till jobb, till exempel läkarutbildningarna. Fast då talar vi intressant nog om en utbildning med höga inträdeskrav. Låga inträdeskrav kan också locka många, fast vilken karriär står då i utsikt? Och det finns utbildningar där söktrycket är så lågt att det i praktiken råder fri intagning, till exempel många lärarutbildningar.
Problemen är flerfaldiga. Vissa studerar i brist på bättre alternativ, det vill säga de hade hellre jobbat men föredrar att studera i stället för att gå arbetslösa. En i grunden god attityd, som samtidigt antyder ett systemfel - högskolan ska ju inte vara ett tillfälligt arbetssubstitut i tider av hög arbetslöshet.
Det låga intresset för exempelvis lärarutbildningar tyder på att många studenter långt ifrån agerar helt rationellt, inte minst vid en jämförelse med alla medieinriktade utbildningar av varierande kvalitet som ofta inte ökar chanserna att få jobb särskilt mycket. Lärarbristen är däremot ett faktum på många håll och kommer att förvärras i takt med stora pensionsavgångar.
Det är lätt att vuxenvärlden lurar ungdomar, med allt för många frejdiga kommentarer i stil med att "du kan bli vad du vill". Begreppet akademikerproletariat påvisar också att det finns många över- eller snarare felutbildade personer. Uppfattningen att en viss utbildning mer eller mindre automatiskt leder till en viss sysselsättning är en vanföreställning. Naturligtvis är det ytterst tillgång och efterfrågan som styr.
Den tidigare socialdemokratiska satsningen på högskoleutbildning var ambitiös, men delvis uttryck för felriktad arbetsmarknadspolitik och har hur som helst lett till utspädda resurser när i stort sett samma kaka ska fördelas mellan mängder av nya högskolor och universitet. Man hade kunnat hoppas på en kvalitetsskärpning nu i spartider, men tyvärr kan man i stället frukta fortsatt felfördelning. Det säger något att ett välrenommerat lärosäte som Lunds universitet blir mer än 1 000 platser fattigare på bara några år.