Britternas förhållande till EU kan beskrivas som ett hat/kärleksförhållande med ganska mager del kärlek. Varför de egentligen är med ifrågasätts stundvis och främst då av det konservativa partiet. Dagens regeringskoalition med premiärminister David Cameron i spetsen består dock av två partier varav Liberaldemokraterna är varma anhängare av EU och gärna ser ett djupare samarbete.
Cameron meddelade i går att Storbritannien kommer att lägga in sitt veto mot EU:s kommande långtidsbudget om den blir för "stor"! Exakt hur "stor" som räknas som "för stor" framgick inte i BBC-intervjun, men signalen till Bryssel är tydlig. Håll i pengarna för ni får inte mer av oss. Vetoinstrumentet ska förvisso endast undantagsvis användas och förhoppningsvis räcker det med beskedet att Storbritannien inte accepterar skenande utgiftsramar.
Camerons hållning är bra och önskvärd. Det behövs fler som säger stopp till EU:s återkommande önskan att växa sig större. Vi ska i sammanhanget minnas att de flesta funderingar på så väl Tobinskatter som EU-moms emanerar från en önskan om att EU:s institutioner ska skaffa sig "egna" inkomster och därmed vara mindre beroende av finansiering från medlemsländerna. Nu blir det varken Tobinskatt eller EU-moms, men förslagen dyker upp emellanåt.
EU:s långtidsbudget är tänkt att klubbas igenom senare i höst och sträcker sig fram till 2020. Att ramarna för denna budget är av stor betydelse är således en underdrift. Med tanke på att den största delen av budgeten går till jordbruks- och regionstöd finns det uppenbara skäl att hålla budgeten så stram som möjligt. Lägger man dessutom till att det på sina håll inom unionen råder omfattande ekonomisk kris är det uppenbart att stödet för växande budgetramar är obetydligt.
Cameron lade in veto redan för drygt ett år sedan, då mot EU:s krisuppgörelse. Något som uppskattades lika mycket hemma som det ogillades bland en del andra regeringschefer.
En annan nyhet kring EU och budgeten är att unionen börjar få ont om pengar. Budgetordningen för exempelvis Erasmusstudenter är att man först godkänner utgifterna och sedan i efterhand betalar ut pengarna. Problemet är att det kan vara flera år emellan beslut och utbetalning. För tillfället saknas det uppemot 85 miljarder euro varav det råder "akut" brist på mellan fem och tio miljarder. I slutet av oktober ska kommissionen lägga fram ett förslag om en extra räddningsbudget! Vad den kommer att kosta medlemmarna är ännu oklart.
EU har, som påpekats ofta, alla förutsättningar att vara (och är på många sätt) en god kraft. Samtidigt pågår det för mycket dumheter inom unionen. Rent slöseri och felsatsningar om man så vill. Jordbrukspolitiken är populär att utpeka som en synnerligen kostnadsdrivande bov, men det finns andra områden som är lika vettlösa.
I slutändan borde det diskuteras och debatteras mer om EU, vad vi vill med unionen och i vilken riktning vi önskar att samarbetet ska utvecklas. I dag är det skandalrubrikerna som sätter dagordningen, i vart fall i Sverige.