Som NT i flera artiklar har uppmärksammat innebär utbyggnaden av sjukvården enorma kostnader för landstinget. Och då talar vi om en utbyggnad i dess mest bokstavliga mening, det vill säga nya eller renoverade byggnader.

Nästan 6,5 miljarder kronor närmare bestämt (med en löptid på flera decennier), varav lejonparten går till US i Linköping.

Huruvida detta är väl använda pengar kan diskuteras, vissa lokaler ifrågasätts också.

Att det fanns och finns ett fysiskt renoveringsbehov är uppenbart. Samtidigt kan man undra om våra folkvalda i alla stycken fattat beslut på rationell grund. Vid det avgörande beslut i landstingsfullmäktige i februari 2011 saknades nämligen givna kalkyler och relevanta jämförelser med andra motsvarande projekt i Sverige. En större analys av landstingets ekonomiska situation presenterades en månad efter beslutet ...

Behövs nybyggnationer, så behövs det. I den meningen går det inte att säga nej.

Samtidigt bör man åtminstone vara medvetna om ungefär vilka kostnader som inte bara dagens, utan också morgondagens östgötar ska betala av. Att fatta beslut mer eller mindre in blanco är i sig uttryck för dålig kostnadskontroll. Det är dessutom nästan en garanti för att utgifterna börjar skena.

I slutändan är det skattebetalarna som står för notan och därför är det förstås lika självklart som beklagligt att landstingsskatten höjs till årsskiftet. Det förvånande är att det är ett Moderatlett landsting som pungslår medborgarna lite extra. Det kan aldrig vara uttryck för någon lyckad borgerlig politik.

Samtidigt kommer man inte ifrån att de flesta landstingsledamöter förmodligen gör sitt bästa. Att det ändå blir fel beror på att hela konstruktionen bär planekonomins kännetecken. Det är inte politikerna så mycket som landstingssystemet det är fel på.