När den norska Nobelkommittén i går på förmiddagen meddelade att EU får fredspriset för 2012 satte många förmiddagskaffet i vrångstrupen. Kanske inte lika många som 2009 när en helt nyinstallerad president Barack Obama fick åka över Atlanten för att hämta priset. Att han förtjänade priset tyckte nog inte ens Obama själv. Men Nobelkommittén fick sola sig i stjärnans strålglans. Ett antal drönarattacker och brustna löften senare är lyskraften mindre.
Att EU får priset diskuteras redan. En del menar att det är en klapp på axeln i kristider med förhoppningen att folk ska minnas varför unionen en gång i tiden bildades. Andra hävdar att det är klokt och riktigt med tanke på EU arbete i sex decennier med fred, försoning och mänskliga rättigheter högt på agendan.
EU:s fundament är att förhindra krig, främst mellan de historiska kombattanterna Frankrike och Tyskland, men även att skapa försoning. Grundtanken var att ekonomisk knyta samman nationerna i det krigshärjade Europa så tätt att framtida konflikter var omöjliga. Med det har man lyckats. Ett par generationer tyskar, fransmän och britter har kunnat växa upp utan att behöva spilla blod på kontinentens slagfält. Man har medverkat till att delningen av kontinenten avslutats och gjort övergången smidigare.
Gårdagens förtryckta folk är i dag framgångsrika demokrater. De forna beteckningarna öst och väst saknar i dag den sprängkraft de hade tidigare. Allt fler vill kalla sig européer.
Samtidigt finns det misslyckande och mycket kvar att göra. Krigen i det forna Jugoslavien skedde precis utanför portarna och unionens insatser kunde både varit bättre och effektivare, vilket förvisso också gäller såväl FN som Nato. Samtidigt står de forna stridande i dag tillsammans i kö för medlemskap.
Försoning, demokrati och ekonomisk utveckling även denna gång.
Det kan tyckas mycket om att EU fick priset. Organisationen kunde fått det förra året eller om tio år. Kanske borde man ge priset till dem som handgripligen gör en insats för freden.
2010 års pristagare, den kinesiska dissidenten Liu Xiabo, har ännu inte fått hämta sitt fredspris. Kommunistregimen i Peking slår för tillfället knut på sig av lycka över litteraturpriset till Mo Yan. När Liu Xiabo fick priset var Nobelpriset inte vatten värt, diktaturen instiftade dessutom ett pajasfredspris som man delar ut i Konfucius anda! 2011 fick Vladimir Putin priset. Något att ha i minnet inför den kommande kinesiska anstormningen till Sverige i december.
Bakom all byråkrati, idiotiska subventioner, politiska misslyckanden och tokigheter som EU sysslar med finns en kärna och det är den som välförtjänt fick fredspriset. Det finns onekligen andra kandidater som förtjänar äran och uppmärksamheten, men EU är ett värdigt val.