Enligt ett gammalt ordspråk har vi de härskare vi förtjänar. Till exempel kommunalpolitiker. Folkvalda, men ofta i skottgluggen för politikerförakt.
Ibland är ilskan begriplig. Förra året uppmärksammade Sveriges Radios Ekoredaktion att över 400 lokalpolitiker har visstidspension - något de flesta kan få om de fyllt 50. Många behöver i praktiken inte söka några nya jobb utan klarar sig fram till ordinarie pension. De samlade kostnaderna för kommuner och landsting uppgår till över 70 miljoner kronor om året.
Eller uppgick, för nu är en uppstramning på gång. Enligt uppgifter i Ekot förbereder organisationen Sveriges kommuner och landsting helt nya och betydligt strängare riktlinjer. Eventuellt kommer visstidspensionerna att försvinna helt och ersättas med ett (kortare) avgångsvederlag. Många kommuner har infört hårdare regler, i andra - till exempel Norrköping - pågår diskussionen som bäst.
På ett sätt är det naturligtvis orimligt med generösa pensionsavtal för personer långt under ordinarie pensionsålder för resten av befolkningen.
På ett annat är det emellertid inte så orimligt.
Det är lätt att stirra sig blind på extremfallen men för de flesta fungerar pensionsavtalen i praktiken som en omställningsförsäkring.
Huruvida pensionerna är för generösa kan förstås alltid diskuteras, men några skandalavtal handlar det trots allt sällan om.
Frikostiga avtal sticker ofta i ögonen på medborgarna, i synnerhet i svångremstider. Dessutom är ju dessa medborgare som bekant väljare.
Samtidigt finns det en faktor som ofta glöms bort i dylika diskussioner: tillgång och efterfrågan.
Rekryteringen av kommunalpolitiskt aktiva tenderar att bli allt besvärligare, i synnerhet i mindre kommuner. I takt med att de partiaktiva blir färre minskar också urvalsmöjligheterna. Ofta besätts relativt tunga poster med personer som mycket väl kan vara ambitiösa, men saknar såväl kompetens som erfarenhet.
Politikeryrkets status har sjunkit, samtidigt som ett mindre partistyrt klimat skapat alternativa karriärvägar för politiskt intresserade. Att gå den långa vägen med ofta många kommunala uppdrag är mindre vanligt i dag.
Samtidigt är den ekonomiska ersättningen i många fall måttlig. Fritidspolitiker med liten eller praktiskt taget ingen ersättning riskerar ändå att utsättas för politikerföraktet och naturligtvis gäller det än mer de relativt få heltidspolitikerna.
Det är en utomordentligt allvarlig utveckling, som långsiktigt hotar det kommunala självstyret. Vem vill ägna sig åt politisk verksamhet om lönen för mödan är en, i jämförelse med exempelvis chefslöner inom näringslivet, måttlig ersättning och till detta lika osäkra anställningsvillkor som i värsta fall allmänhetens förakt?
Så klart väljer det flesta bort den politiska karriären under sådana omständigheter, så klart kommer de bästa och mest kompetenta sällan att besätta pulpeterna i fullmäktigeförsamlingarna.