Inför beskedet om vem som skulle få årets Nobelpris i litteratur skojade jag med kulturredaktionen och undrade om det inte var dags för en kommunist i år! Jag kunde inte ana hur rätt jag skulle få.
Mo Yan är nämligen inte bara mångårig medlem av det kinesiska kommunistpartiet, utan innehar i rollen som vice ordförande i författarförbundet - en position på mellannivå.
Allt detta visste jag dock inte mycket om vid utnämningen. Ursäktligt eller inte så var jag inte ensam - på många redaktioner verkade osäkerheten påtaglig (NT var ett undantag).
Nu kan man förstås hävda att många pristagare är "smala", men litteraturkritikerna brukar kunna sin sak. Dessutom är Mo Yan knappast "smal", inte i Kina, utan en välkänd, omtyckt och på flera sätt lite kontroversiell författare.
Så avslöjas åter vår västliga okunskap och arrogans i relation till Mittens rike. Detta är förstås den stora skandalen.
Om det också finns någon liten skandal är det möjligen hur ovan nämnda litteraturkritiker och andra ur det något svårdefinierade mediala kulturetablissemanget vrider sig som ormar i en myrstack för att hantera de ofrånkomliga politiska implikationerna av Nobelkommitténs val.
Att hålla på regimen är numera nämligen inte särskilt politiskt korrekt. Jan Myrdal är förstås ett tragikomiskt undantag, men alla andra vill se Mo Yan som den dissident han förvisso inte är. Visst har han yppat systemkritik och emellanåt har hans alster svartlistats. Men Mo Yan har bitit sig fast i det kinesiska kulturetablissemangets toppskick, delvis genom en lagom servil hållning till Makten. Ibland har detta drabbat andra och mer öppet regimkritiska författare. Många av de i väst mer namnkunniga dissidenterna har därför kritiserat utnämningen.
"Det här fördärvar Nobels litteraturpris" konstaterade initialt den (jämte den fängslade fredspristagaren Liu Xiaobo) möjligen mest kände av dem - konstnären Ai Weiwei. Exilförfattaren Yu Jie kallar utnämningen "den största skandalen i litteraturprisets historia". Människorättsaktivisten Teng Biao ansåg redan före utnämningen att "det skulle vara opassande om han vann Nobelpriset".
Reaktionerna i många västländer är intressanta. Vissa tolkar lagom spekulativt in dold regimkritik i Mo Yans texter, andra hoppas att han "ska ta sitt ansvar". Men tänk om det är det han gör? Tänk om Mo Yan inte är mycket mer regimkritisk än vad han gör sig? Tänk om han faktiskt menar vad han säger, till exempel i sitt (selektiva) försvar av Mao Zedong?
Det går att se vissa paralleller till 1965 års pristagare Michail Sjolochov, vilken gick med i det sovjetiska kommunistpartiet 1932, med tiden allt mer blev regimens man och aldrig kunde kallas systemkritiker. Som av en tillfällighet för övrigt vice ordförande i sitt lands författarförbund också han.