Fredrik Reinfeldt var briljant i flera replikskiften. Jan Björklund hade också en god förmiddag. Fast visst imponerade även Mikael Damberg (S) i riksdagens plenisal.

Dock hade han problem med logiken under gårdagens partiledardebatt. Socialdemokraterna har gått från att kritisera regeringen för att göra för lite, till att göra för mycket och nu åter göra för lite. Över tid sjunker trovärdigheten för partiets ekonomiska politik. Reinfeldt hade alltså inte allt för svårt att ställa Damberg mot väggen.

Fast det intressantaste var kanske att det var just Damberg han mötte. Stefan Löfven sitter som bekant inte i riksdagen.

Han är dessutom inte ensam. Vid budgetdebatten för några veckor sedan företräddes Socialdemokraterna av Fredrik Olovsson. Partiets ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson sitter inte hon heller i riksdagen.

Rent debattmässigt var visserligen inte Löfvens frånvaro så mycket att sörja över! För Damberg är en utmärkt kommunikatör, under alla omständigheter långt mer dynamisk än den vanligtvis ganska defensive Löfven. Han är kort och gott sitt partis främste debattör och till det ideologiskt relativt nytänkande.

Huruvida det någonsin kommer att räcka till partiledarposten förblir ändå skrivet i stjärnorna. Man kan se Löfven som en, relativt lyckad, nödlösning efter att halvfigurerna Sahlin och framför allt Juholt kört partiet i botten - men ändå bara en temporär lösning i väntan på en mer långsiktig efterträdare. Problemet är bara att Damberg torde stå alldeles för långt till höger för många inflytelserika traditionalistiska socialdemokrater.

I hemlighet torde många av dessa i stället jubla över Jonas Sjöstedts löfte under gårdagen, nämligen att frågan om "vinster i välfärden" ska bli partiets huvudfråga i valrörelsen om två år.

En väntad attack enligt Reinfeldt. Han skulle också kunna ha sagt en välkommen attack - ur borgerlig synvinkel. För om Vänsterpartiet fick sin vilja igenom skulle det påverka hundratusentals svenskar - anställda såväl som brukare - negativt.

En utmärkt fråga att säga ja eller nej till i ett val, men förmodligen inget större problem för Sjöstedt som friskt hoppades på 100 000 nya jobb med partiets politik!

Med sådana vänner behöver Damberg inga fiender.

Sedan finns det ju fler arenor än riksdagens plenisal att torgföra sina åsikter på. Ibland behövs det inte ens något deklarerat budskap för att nå ut. Hur många var det som till exempel såg Reinfeldts segerhopp under Sveriges fotbollsmatch mot Tyskland och hur påverkade det sympatierna för honom?