Det är lätt att irriteras över alla dessa kompromisser som EU:s toppmöten brukar mynna ut i. Eller oförmågan att fatta beslut trots timslånga nattmanglingar.
Fast då glömmer man att kompromisskulturen i grunden är god, ett uttryck för en genuin samarbetsvilja där ingen kan få allt men alla något. I den på EU:s toppmöte i Bryssel avhandlade frågan om så kallad bankunion kunde majoriteten - det vill säga anhängarna - gjort mycket mer för att försöka köra över minoriteten. Så blev ändå inte fallet.
Alla är dock inte helt nöjda, bland dem statsminister Fredrik Reinfeldt. Inför toppmötet ställde han tre rimliga krav, men fick inte svar på mer än möjligtvis frågan om inflytande i den gemensamma tillsynsmyndigheten. Frågorna om eventuella skyldigheter för Sverige att hjälpa utländska krisbanker och kapitaltäckningskraven råder det fortsatt oklarhet kring.
Det gäller förvisso i många frågor. Det EU:s medlemsländer lyckats enas kring är egentligen att skjuta det mesta på framtiden. Ramen för en gemensam finansinspektion ska vara färdig runt årsskiftet och "bankövervakningen kommer sedan att byggas upp under 2013" enligt Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Det är vaga besked, samtidigt som det brådskar på andra håll. Så länge inte någon tillsynsmyndighet finns på plats kan nämligen krisbanker inte få stöd ur den gemensamma krisfonden EMS. Att lösningen på mer eller mindre akuta problem för banker - och ibland hela stater - heter en halvkonstitutionell bankunion är i och för sig ett diskutabelt räddningsförsök.
Dessutom kommer inte alla att vara med. Inte Storbritannien, kanske inte heller flera andra medlemländer som står utanför EMU. Däribland Sverige, där har Reinfeldt bundit sig ganska hårt vid de ovan nämnda minimikraven.
På ett sätt framstår den svenska aversionen som fullt begriplig. Vi står inte bara utanför EMU, vår ekonomi är (i jämförelse med de flesta EU-länder) i utomordentligt gott skick och våra bankregler redan hårdare än de som nu föreslås i bankunionen.
Problemet är utanförskapet i sig. Som Reinfeldt konstaterar kommer vi att påverkas av den kontinentala utvecklingen vare sig vi vill eller ej. Att blott hålla Storbritannien i handen räcker inte, i synnerhet som den sittande regeringen har fullt sjå att hålla samman den egna (brittiska) unionen. Skottland ska som bekant folkomrösta om självständighet.
Det finns goda skäl att fråga sig vilken strategisk roll Sverige kan spela och i synnerhet framstår då relationen till Tyskland som betydelsefull. Det tyska agerandet är i sin tur komplicerat. Man kan säga att Merkel på en och samma gång både är för och mot ökad överstatlighet. Hon vill agera försiktigt vid införandet av en bankunion, men samtidigt se starkare överstatliga kontrollfunktioner. Förklaringen är dels risken för fortsatt (främst) sydeuropeiskt slöseri utan finansiell övervakning, dels försök att tillmötesgå den inhemska opinion som annars motsätter sig fler nödlån till krisekonomier.
Att det blir en bankunion i en eller annan form är uppenbart. Naturligtvis kommer det att bli en kompromiss och naturligtvis kommer få att vara riktigt nöjda.
Sett i ett historiskt perspektiv är det dock få som har anledning att vara riktigt missnöjda.