Förra året var ett svårt år för världens excentriska diktatorer. Såväl Kim Jong-Il som Muammar Gaddafi tackade för sig, om än den senare något mer våldsamt än den förre. Förra året klev även den ständigt uniformsklädde Fidel Castro tillbaka som det kubanska kommunistpartiets ordförande, och lämnade över till sin lillebror Raul, som formellt varit president ända sedan 2008.
De diktatorer som finns kvar uppfyller allt mer Hannah Arendts berömda beskrivning av nazistförbrytaren Adolf Eichmann: "den banala ondskan".
Alexander Lukasjenko och Bashar al-Assad skulle man bägge kunna missta för revisorer. Och Raul Castro ser mer ut som en ekonomichef i ett mellanstort verkstadsföretag än en romantisk revolutionär.
Den banala ondskans frammarsch på bekostnad av den excentriska innebär dock inte att förtrycket blir mindre. På Kuba fängslas alltjämt politiska fångar och förespråkare för pressfrihet. Senast för tre veckor sedan grep den kubanska säkerhetstjänsten den regimkritiska bloggerskan Yoani Sanchez.
I förra veckan (i tisdags) meddelade dock det kubanska kommunistpartiets officiella organ, tidningen Granma, att kravet på utresevisum ska avskaffas. Det innebär, i vart fall i teorin, att det kommer att bli väsentligt lättare för kubaner att resa utomlands, något som i praktiken varit omöjligt sedan revolutionen. Endast ett begränsat antal kubaner med goda ekonomiska resurser och regimtrogna åsikter har varje år kunnat resa ut ur landet.
Men även i fortsättningen förbehåller sig diktaturen rätten att vägra utresa åt personer som är särskilt viktiga för den nationella säkerheten eller för landets utveckling. Skälet är att hindra USA och andra imperialister från att "stjäla" Kubas talanger.
Detta är ett evigt problem för länder av Kubas sort. Berlinmuren byggdes till exempel till stor del för att stoppa den massiva "brain drain" som drabbade Östtyskland. Men om utbildade människor så gärna vill fly från landet att man måste hålla hålla dem kvar med k-pistar och visumtvång är det sannolikt inte fel på det system som de flyr till, utan tvärtom. "We dont’t need walls to keep our people in", som Margaret Thatcher sa.
Att visum även fortsättningsvis inte kommer att beviljas heller till politiskt opålitliga, det vill säga demokratiförespråkare, är dessutom en välgrundad farhåga hos den kubanska oppositionen, som förhåller sig avvaktande.
Inte desto mindre är det naturligtvis glädjande att utbyte med omvärlden i någon mån underlättas. Öppna gränser innebär ofrånkomligen att tyrannins bas urholkas, och gör det svårare, i längden omöjligt, att upprätthålla den kontroll över tanken som är förutsättningen för diktaturer (vilket är ett av skälen till att Kina lägger ner omfattande resurser på övervaka internet, och avlönar staber av regimvänliga bloggare).
Men som sagt, Kuba har ännu en lång väg att gå, som blir etter värre av det uppmuntrande som regimen får av "nyttiga idioter" i den fria världen, som till exempel Svensk-kubanska föreningen i Sverige.