De flesta politiker vet att det i slutändan, i valbåset med andra ord, oftast är de så kallade plånboksfrågorna som avgör vilket parti väljaren lägger sin röst på. Det har till och med räknats ut hur många kronor och ören i vallöfte det kostar att få en väljare att gå från ena sidan till den andra. Lite drygt 100 000 kronor har jag för mig att det kostade, per röst!
Institutet för privatekonomi, som drivs av Swedbank presenterade nyligen en rapport om svenska folkets utgifter. Specifikt hur mycket vi betalar i skatt. Den som i dag tjänar 25 000 kronor i månaden betalar tillbaka 17 200 kronor i skatt. Arbetsgivaravgiften syns förvisso inte på lönebeskedet, tyvärr, men är medräknad. Utöver den är det kommunal inkomstskatt, landstingsskatt och skatt på konsumtion. När skatten är borträknad finns alltså en summa på 7 800 kronor som medborgaren kan spendera efter eget huvud, resten har det offentliga tagit hand om.
Matematiken är smått skrämmande. Vi betalar skatt hela tiden. Alla varor är belagda med moms och skulle vi dessutom tanka en bil är drygt två tredjedelar av notan skatt, detsamma gäller om vi handlar en snusdosa, en flaska vin, en tv eller en påse potatis.
För en rudimentärt politiskt intresserad svensk är det här knappast någon större nyhet. Svenskarna är världens högst beskattade folk även om det blivit något bättre de senaste åren. Den andra sidan av myntet har alltid varit att vi också får väldigt mycket för våra skattepengar. Ett i grunden sant påstående, men frågan är om samhällstjänsterna korrelerar med skattetycket. Världens högsta skatter borde innebära världens bästa offentliga service. Allt från barnomsorg till äldreomsorg skulle logiskt sett vara på samma nivå som skatteuttaget.
Riktigt så är det inte. Resultaten i den svenska skolan är inte världsledande. Inte heller har vi världens bästa sjukvård eller äldreomsorg. Infrastrukturens underhåll och utbyggnad kan alltid diskuteras, liksom försvarets kapacitet och transfereringssystemets generositet. Vi betalar väldigt mycket, men får vi valuta för våra pengar? Ganska många skulle förmodligen inte hålla med om att Sverige har världens bästa offentliga system. Generellt hålls en god standard, men det är inom få områden som Sverige excellerar.
Ett problem är att det knappast finns någon diskussion om dessa frågor längre. De borgerliga partierna pratar helst inte om skattesänkningar och på vänstersidan förbereds skattehöjningar. Vilket för övrigt även det borgerligt styrda landstinget i Östergötland också gör. Även Finspångsborna kan se fram emot kommande skattehöjningar.
Debatten om hur mycket medborgaren till sist faktisk får ha kvar i plånboken och vad den får för det som avtvingas av staten måste starta på nytt. Här har det traditionella skattesänkarpartiet ett helt avgörande ansvar. Vem ska annars göra det?