Hade Barack Obama varit lika slagfärdig i årets första valdebatt hade förmodligen det amerikanska presidentvalet redan varit avgjort. Istället gjorde han bort sig och då hjälpte det bara delvis att Obama arbetat sig i kapp Mitt Romney i de följande duellerna. Under utrikesdebatten i Boca Raton, Florida (natten mot tisdag svensk tid), bjöd Obama på de fyndigaste - om än inte alltid mest sakliga - replikerna. Men Romney slog tillbaka med det enskilt bästa inlägget: "Ingenstans i världen är Amerikas inflytande större i dag än för fyra år sedan."
Tyvärr har han rätt. Huruvida Romney verkligen skulle vara en bättre utrikespolitiker än Obama kan förstås alltid diskuteras, men den senares mandatperiod har under alla omständigheter varit ett misslyckande på de flesta områden. Obama har slutfört det tillbakadragande från Irak som faktiskt George W Bush hade påbörjat, han har inlett ett motsvarande - fast förtida - återtåg från Afghanistan och naturligtvis dessutom likviderat Usama bin-Ladin.
Vad kan han i övrigt skryta med? Att Guantanamolägret fortfarande finns kvar, att USA spelat och spelar en biroll under arabvåren eller att det ekonomiska beroendet av Kina ökat? Rysslands president Vladimir Putin tog chansen att slå till mot Georgien sent under Bushs presidentskap, men har inte haft anledning att frukta efterträdaren. I umgänget med Putin har Obama framstått som osäker och svag.
Det luktar Jimmy Carter lång väg, fast en Carter utan den uppenbara framgång som Camp David-avtalet trots allt innebar.
Huruvida Romney därmed skulle vara en utrikespolitisk Ronald Reagan är visserligen tveksamt. Men kanske skulle vi ändå få en president som bryr sig lite mer om oss européer om han får ta plats i Vita huset.
När Obama tog över efter Bush var det många som hoppades på en mer samarbetsinriktad politik. Konfrontationerna har blivit färre, men för den skull har samarbetet knappast blivit bättre.
Obama började med att delvis avbryta USA:s missilförsvarsprogram i ett misslyckat försök att närma sig Moskva. Han har misslyckats med att bryta det iranska atomvapenprogrammet - vilket utgör ett hot inte bara i Mellanöstern, utan också mot Europa. Under den libyska revolutionen spelades de viktigaste externa rollerna av Frankrike och Storbritannien, inte USA och i fallet Syrien är Vita huset handlingsförlamat.
Under klimatförhandlingarna i Köpenhamn hade många européer stora förhoppningar på Obama. Han agerade emellertid passivt, vilket i Peking (och Moskva) med viss rätt tolkades som ett genuint ointresse.
Slutligen har Obama inlett en omprövning av var den strategiska tyngdpunkten ska ligga, bort från Atlanten i riktning mot Stilla havet. Vad det innebär för ett ekonomiskt och militärt försvagat samt politiskt delvis splittrat Europa med krympande möjligheter att hävda sig självt globalt kan vara obehagligt att ens spekulera kring.