Nej, jag talar inte om de amerikanska Republikanerna. De har ju elefanten som partisymbol. Utan om Sverigedemokraterna.
Jag känner inte till bakgrunden till uttrycket "elefanten i rummet", men det lär komma från engelskan och syftar hur som helst på något uppenbart som ingen vill se. I Sverige har begreppet bland annat använts om alkoholism inom familjen och på arbetsplatsen.
Jag kom att tänka på elefanten i rummet senast under kommunfullmäktiges senaste sammanträde, nu i måndags. Budgeten avhandlades och Sverigedemokraterna lade för första gången fram ett sammanhållet (nåja) eget budgetförslag. Som snabbt sågades av de andra partiernas företrädare.
Men med ett halvt undantag för kommunalrådet Bengt Cete (MP) var det få som bemödade sig om att bemöta SD:s förslag i sak. Det blev mest olika varianter på temat att sverigedemokrater är elaka och främlingsfientliga.
Den ekonomiska kritiken är berättigad, för partiets budget är bedrövligt otydlig. Det är tveksamt om man lyckats räkna samman kostnaderna för alla småförslag man presenterat och dessutom bemödade man sig inte ens om att presentera någon investeringsbudget. Som föremål för budgetpolitisk debatt utgjorde Sverigedemokraternas insats ett ganska udda inslag.
Och ändå - man skulle kunna se SD:s budget som ett fall framåt. Tidigare har man inte haft någonting alls och under förra mandatperioden stod partiets båda platser tomma större delen av tiden. Dessutom var gruppledaren Markus Wiechels retorik inte alls oäven. Initialt påpekade han till exempel det märkliga att ingen dittills nämnt frågan om ökad otrygghet efter alla maffialiknande uppgörelser i staden. Även om budgetdebatten inte primärt handlade om den frågan hade han faktiskt en poäng.
Att bortse från Sverigedemokraternas närvaro i Norrköping går dock an så länge partiet inte är tungan på vågen. I riksdagen är det svårare.
Situationen är nog så prekär - för såväl regering som övrig opposition. Enligt vissa opinionsundersökningar får SD nästan (eller över) tio procent. Även om så kanske inte blir fallet i riksdagsvalet luktar förhoppningarna om att partiet skulle åka ur allt mer önsketänkande. Med något enstaka undantag tidigare under mandatperioden har Sverigedemokraterna parkerat tryggt på rätt (eller om man så vill fel) sida av riksdagsspärren. Att förutspå partiets fortsatta närvaro också efter nästa val förefaller därför måttligt djärvt, i själva verket är det också högst sannolikt att Sverigedemokraterna förblir vågmästare.
Men det verkar ingen låtsas om.
Fortfarande domineras journalistiken av uppfattningen att endera blocket kommer att få majoritet efter valet. Om det blir en rödgrön seger kan man förstås fråga sig om det egentligen finns något sammanhållet block att tala om, men att detsamma skulle bli beroende av SD:s nyckfulla välvilja är det få som reflekterar över.
Ingen vill se elefanten i rummet.